poppycock

Det är svårt att sätta ord på denna bok, medan jag läste den tyckte jag den var rätt bra men jag vet liksom inte riktigt vad författaren ville säga med den. Å andra sidan måste det ju inte finnas ett budskap, en historia kan ju vara värd att berättas endast av anledningen att det är en bra historia. Och det är det, någonstans på gränsen mellan en legend och en roman med kärlek, krig, hat och vänskap blandat med odefinerad magi och galenskap. Passar utmärkt i hängmattan eller helt enkelt om du vill läsa en trevlig bok. Den kommer inte att förändra ditt liv dock.

Memoarer brukar inte vara min grej men efter att ha bläddrat lite snabbt i den då jag packat upp den till pocketnyheter hyllan och blivit helt fängslad av en av de dikter som finns med i boken var jag bara tvungen att köpa den. Vem var den där Patti Smith som kunde skriva poesi så att man blav alldeles tagen?!

Boken handlar om hennes och Robert Mapplethorphes väg till berömmelse under sent 60-tal och tidigt 70-tal. Det mesta utspelar sig i New Yorks konstkretsar och korta gästspel görs av legender så som Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Bob Dylan, Dylan Thomas m.fl. Hela boken är en njutning att läsa, inte ett ord är fel och stämningen är fantastisk. Framöver kommer jag att sluka allt som Patti Smith har skrivt, sjungit och skapat och de bilder tagna av Robert som finns med i boken får mig att vilja ta än mer bilder själv.

Vill du ha en riktigt bra memoar i sommar? Läs Just Kids!

Att köpa Oates böcker kan vara lite av en chansning då hon inte håller en helt jämn nivå. Det blir aldrig dåligt men ibland blir det inte så lysande som det kan vara. I "Lilla himlafågel" lyckas hon dock väldigt bra!

Historien utspelar sig i en amerikansk småstad på 80-talet och handlar om Krista och Aaron som under sin uppväxt dras till och avskräcks från varandra efter mordet på Aarons mamma Zoe. Misstänkta för mordet är både Kristas pappa och Aarons pappa. Samhällets sneda blickar och misstankar parallellt med bådas övertygelse att det inte var deras pappa som mördade Zoe påverkar hela deras uppväxt och vilka de blir som vuxna.

Boken är mycket välskriven och väl värd att läsa. Gillar man Oates tidigare böcker så gillar man den här.

Denna bok valde jag att läsa mest på grund av att den hade undertitlen "En damroman". Vad i helsike är det?! tänkte jag och tog med den hem. Spill är lite svårdefinerbar, det är en roman som grundas på brevväxling mellan författaren Sigrid och Hedda, en läsare som kännt igen sig och sin familj på ett kort som Sigird beskrivit i en av sina tidigare böcker. Parallellt med detta finns en roman i romanen som grundar sig på Hedda och hennes berättelser om sig, sin familj och hennes liv i Lund och Stockholm under främst 30-talet.

Man kan ju tycka att det här låter bra, och från början verkade det lovande, men det faller inte mig i smaken. Språket är alldeles för högtravande och tillgjort, (konstigt att alltid just augustprisvinnare ska vara så svåra? Men Augustpriset kanske ska vara lite pretto?) historien får aldrig något riktigt bra slut och karaktärerna verkar vara knäppa och pretto lite till mans. Jag kan inte låta bli att känna att denna bok skrivits för att skriva något litterärt "bra" snarare än för att Combüchen verkligen har en historia hon vill berätta.

Läs inte!

Niceville utspelar sig i Amerikanska södern på 60-talet och handlar om svarta hembiträden och deras relation till och upplevelser av, de vita hemmafruarna som är deras arbetsgivare. Trots att det är ett svårt, men viktigt, ämne är boken lättläst, bitvis rolig och tänkvärd. Att den är otroligt välskriven och innehåller allt en bra roman ska innehålla gör också sitt till att jag numera rekommenderar den till nästan alla på jobbet. Läs den!

Den här boken fick jag i julklapp av min far, en bok jag inte hört talas om. Ganska ovanligt för en bokhandelsarbetande boknörd. Den utspelar sig i Småland någon gång på 70-talet och beskrivs som en svensk Wästern. Vet inte om jag håller med om det men rolig att läsa är den. Jag har kommit ungefär halvvägs och förstår den ännu inte riktigt, tror jag måste läsa den två gånger för att riktigt greppa dess storhet, för att den är stor tvivlar jag inte på.

Vad som sätter käppar i hjulen för min fullständiga uppskattning är att alla dialoger är på småländska, ibland så utpräglad småländska att jag får ge upp. Handlingen hoppar också snabbt mellan verklighet och övernaturlighet. Inte sällan får naturväsen plats i historien, visserligen som sidospår men de snabba vändningarna kräver sin koncentration. Hade det inte varit för de alldeles brillianta vardagsfilosoferingarna över stora världsfrågor och de skickliga kopplingarna och hoppen mellan nu och då, verklighet och övernaturlighet skulle jag inte fortsätta läsa. Men som sagt, småländskan sätter små käppar mellan mina ekrar och jag kommer börja från början så snart jag är klar.

Utrensning av Sofi Oksanen. Vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2010.

Jag brukar inte gilla pristagare, ingen av de nobelpristagare jag läst har fallit mig i smaken. Ofta upplever jag historierna svåra att ta till sig och språket tillgjort, kanske är jag inte så "avancerad" läsare som jag trott men vad fan är en "avancerad" läsare egentligen?

Nåväl, Oksanen lyckas fånga mig i alla fall. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men jag tror det är en blandning av fascination för en av huvudpersonerna, Aliide Truus otroliga egoism och egennytta samt att man inte får alla delar av historien på en gång. Stora delar är höljda i dunkel till alldeles i slutet. Spänningen skulle jag inte beskriva som olidlig men hela tiden finns där känslan av att något döljer sig, och det är det som får mig att fortsätta läsa. Oksanens sceneri beskrivningar hjälper också till, utan onödigt tjaffs ser man framför sig och känner stämningen på den estländska landsbygden.