poppycock

Veckan som gått har jag spenderat min mesta tid i Kultlab pillandes med kartor. Som vanligt. Så mycket mer har jag inte gjort, kännt mig småsjuk och sliten så det har blivit mycket soffhäng.

Från soffan har jag dock bokat en helgtrip till Kittelfjäll vecka 11, kommer bli awesome!

Mindre awesome är att jag veckan efter Kittel ska plocka bort lite födelsemärken som inte är helt okej. Två av dem skiter jag i, de sitter på ställen som inte syns så ofta och jag har inga känslor för dem. Mitt halvstora ,runda på benet som jag alltid haft och på något vis identifierar mig med känns tyngre, mitt ben kommer se konstigt ut när det är borta. Och jag är livrädd att få omotiverat stora, grova ärr som alltid kommer att synas. Ångest!

Nu, äntligen blir det bilder på nya frillan. Ursäkta det halvtattiga poseriet, är inte van att ta bilder på mig själv. No egobild proffesional direkt. Men det som ska visas syns i alla fall.

Framifrån

Vänster sida

Höger sida

Under flera år har jag sagt att Foppa borde inse att det kanske är dags att fundera på något annat, när han nu tillkännagivit att han slutar kan jag inte hjälpa att vara ledsen. Peter är en legend och att i flera år kämpa för något som man inte vet om det kommer att funka eller om man någonsin kommer att bli bra igen, det är så otroligt starkt. Tårarna han fällde under presskonferensen igår delar jag mer än gärna med honom, det är han värd.

En fin tanke som spårat ur i kommersialism utan dess like, liksom morsdag, farsdag och julafton. Tanken bakom gillar jag, att man en dag på året ska gulla lite extra med sitt hjärta, men inte att det måste vara så himla storslaget. Själva ska vi äta middag och se ett avsnitt av Californication för att sedan träna. Inget vi inte gör en vanlig måndag men inte mindre mysigt för det. Lite romantik i vardagen, varje dag, kommer man nog längre på än att fira "högtider" som egentligen inte står för något speciellt i det egna förhållandet.

Sen skulle jag ju inte ha något emot en bukett blommor ikväll, men när har man det egentligen?

Varför gnäller man så djävulusiskt över snön? Var glad att du får uppleva den, dina barnbarn kanske aldrig får göra det. Det fina med att bo i Sverige är ju att vi har så tydliga årstidsväxlingar, tänk vad tråkigt det vore om vi hade november hela tiden under vinterhalvåret! Snö är vackert, kyla är härligt om man klär på sig. Njut av det som är bra istället för att gnälla på det som är mindre bra. Det regnar och blåser och är kallt på sommaren också, kom ihåg det.

Folk är så jävla gnälliga!

Enligt mig skapar man själv sitt liv, det är ingen som kommer att göra det åt mig. Vill jag vara på ett visst sätt måste jag själv göra den förändringen. Idag är jag som på väg att bli nöjd med en massa, är till exempel på god väg att bli den typ av person jag vill vara och har ett helt okej socialt liv med vänner som jag tycker om och som jag vågar vara mig själv med. Men trots detta är jag hela tiden lite orolig för att de ska komma på vilken total übertönt jag är. Jag är inte längre den där osäkra tonåringen som ville lite för mycket hela tiden, så mycket att det inte alltid blev rätt utan snarare rätt lamt, men är ändå rädd att bli avslöjad som hon.

Töntigt, eller hur?

Herremingud vilket bra program! Varje gång blir jag alldeles tårögd för att man ser hur mycket deltagarna vill bli sveriges mästerkock samtidigt som jag blir imponerad och vrålhungrig för att nästan allt som lagas ser så jädra gott ut! Århundradets bästa programidé! Och juryn behöver vi inte ens tala om, vilken hit för produktionsbolaget att få just dem som jury, älskar dem allihop.

Och ja, jag är totalt okritisk och helt hooked. Kommer sitta som klistrad varje onsdagkväll framöver!

Varför blir man aldrig nöjd? Personligen kan jag ofta känna att saker skulle kunna vara bättre, jag skulle kunna jobba mer, plugga mer, träna mer, socialisera mer. Jag är nästan aldrig nöjd trots att jag har allt det som jag verkligen vill ha, en fin pojkvän, fina vänner, fin familj, ett fint hem, tillräckligt med pengar på banken, mat på bordet. Varför är det så? Finns det någon inneboende drift hos oss att hela tiden försöka förbättra sin situation?

Ibland skaffar jag mig saker som för stunden får mig att må bra men som jag ledsnat på inom en månad. Saker innebär inte beständig lycka men ändå vill jag ha dem, är det hamstraren inom mig som talar då? Eller är det verkligen något som saknas?

Innerst inne vet jag ju att det inte är något som fattas mig, jag borde vara mer än nöjd. Men missförstå mig rätt, jag är inte olycklig eller missnöjd, jag är bara inte så nöjd att jag kan uppskatta alla delar av mitt liv och inte känna att något går att förbättra. Fast det kanske man inte ska vara? Man kanske ska vilja förbättra vissa saker hela tiden för att inte riskera att helt plötsligt en dag vara missnöjd med alla delar av sitt liv?