poppycock

Söndagar är ganska sega dagar att jobba i butik, speciellt söndagar då det är bra väder, eftersom de allra flesta människor är kloka nog att hålla sig hemma eller ute i solen någonstans. Utan kunder och utan nylevererade varor att packa upp finns det inte så mycket annat att göra än att städa lite i butiken och hänga i kassan medan man väntar på att gå hem. Men till slut finns det inget mer att städa och internet har tagit slut och då börjar man lyssna mer än vanligt på musiken som spelas i byggnaden.

Den person som bestämt spellistan i Oskarsgallerian i Örnsköldsvik kan inte ha tagit med personalens väl och ve i ekvationen för jag lovar, det kan inte vara mer än 10 låtar som går dagarna i ända vecka in och vecka ut. Det värsta är att vissa av låtarna har jag en gång tyckt varit bra men no more. Att höra samma låt ca 20 gånger på en dag är inte bra för den psykiska hälsan och bidrar defintivt inte till att höja arbetsmoralen...

I onsdags var jag och såg senaste Potter-filmen och jäklar i min lilla låda vad bra den var! Sjukt bra avslut på hela denna era, de gick verkligen ut med en smäll!

Lite sorgligt känns det dock att Harry Potter eran är över, nu kommer det ju aldrig mer något nytt från vännerna i trollkarlsvärlden. Men tro inte att jag önskar att det skulle komma mer, jag tror det bara skulle bli som att stanna på en fest långt efter att det var som roligast. Devisen att gå hem när det är som roligast har nog aldrig varit lägligare. Trots det fattas Harry, Ron, Hermione och alla de andra mig redan, det är som att veta att man aldrig kommer att få veta mer om de man växt upp med. Första boken om Harry kom när jag var så där 11-12 år och har sedan dess varit ett stående inslag i min värld.

Så Harry, tack för den här tiden! Jag ska berätta för mina barn om dig.

Memoarer brukar inte vara min grej men efter att ha bläddrat lite snabbt i den då jag packat upp den till pocketnyheter hyllan och blivit helt fängslad av en av de dikter som finns med i boken var jag bara tvungen att köpa den. Vem var den där Patti Smith som kunde skriva poesi så att man blav alldeles tagen?!

Boken handlar om hennes och Robert Mapplethorphes väg till berömmelse under sent 60-tal och tidigt 70-tal. Det mesta utspelar sig i New Yorks konstkretsar och korta gästspel görs av legender så som Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Bob Dylan, Dylan Thomas m.fl. Hela boken är en njutning att läsa, inte ett ord är fel och stämningen är fantastisk. Framöver kommer jag att sluka allt som Patti Smith har skrivt, sjungit och skapat och de bilder tagna av Robert som finns med i boken får mig att vilja ta än mer bilder själv.

Vill du ha en riktigt bra memoar i sommar? Läs Just Kids!

Att köpa Oates böcker kan vara lite av en chansning då hon inte håller en helt jämn nivå. Det blir aldrig dåligt men ibland blir det inte så lysande som det kan vara. I "Lilla himlafågel" lyckas hon dock väldigt bra!

Historien utspelar sig i en amerikansk småstad på 80-talet och handlar om Krista och Aaron som under sin uppväxt dras till och avskräcks från varandra efter mordet på Aarons mamma Zoe. Misstänkta för mordet är både Kristas pappa och Aarons pappa. Samhällets sneda blickar och misstankar parallellt med bådas övertygelse att det inte var deras pappa som mördade Zoe påverkar hela deras uppväxt och vilka de blir som vuxna.

Boken är mycket välskriven och väl värd att läsa. Gillar man Oates tidigare böcker så gillar man den här.

Denna bok valde jag att läsa mest på grund av att den hade undertitlen "En damroman". Vad i helsike är det?! tänkte jag och tog med den hem. Spill är lite svårdefinerbar, det är en roman som grundas på brevväxling mellan författaren Sigrid och Hedda, en läsare som kännt igen sig och sin familj på ett kort som Sigird beskrivit i en av sina tidigare böcker. Parallellt med detta finns en roman i romanen som grundar sig på Hedda och hennes berättelser om sig, sin familj och hennes liv i Lund och Stockholm under främst 30-talet.

Man kan ju tycka att det här låter bra, och från början verkade det lovande, men det faller inte mig i smaken. Språket är alldeles för högtravande och tillgjort, (konstigt att alltid just augustprisvinnare ska vara så svåra? Men Augustpriset kanske ska vara lite pretto?) historien får aldrig något riktigt bra slut och karaktärerna verkar vara knäppa och pretto lite till mans. Jag kan inte låta bli att känna att denna bok skrivits för att skriva något litterärt "bra" snarare än för att Combüchen verkligen har en historia hon vill berätta.

Läs inte!

Niceville utspelar sig i Amerikanska södern på 60-talet och handlar om svarta hembiträden och deras relation till och upplevelser av, de vita hemmafruarna som är deras arbetsgivare. Trots att det är ett svårt, men viktigt, ämne är boken lättläst, bitvis rolig och tänkvärd. Att den är otroligt välskriven och innehåller allt en bra roman ska innehålla gör också sitt till att jag numera rekommenderar den till nästan alla på jobbet. Läs den!

Igår var vi ut på en riktig helkväll, det var som inte tänkt att vi skulle ramla in hemma hos viktors föräldrar förrän vid fyra snåret. Hade inte en bekymrad tanke på att jag skulle upp och jobba idag. Lucky me att humöret gjorde halva fyllan och jag trots allt mår bra idag. Trött, men inte särskilt bakis.

Hela kvällen var för mig väldigt kärleksfull. Bara snälla människor med glada miner, bekanta från förr och totala främlingar som delade med sig av sig själva. Jag kände mig också jävligt snygg hela kvällen och jag önskar att jag alltid kunde känna så och inte nojja över sådant som andra inte ser.

För övrigt är min man världens bästa som tolererar att leka handväska hela kvällen och står ut med att jag blir så överjävla vänlig och kramig mot allt och alla när jag är på det humör som jag var igår. Att mingla på varsitt håll för att sedan alltid återvända till varandra och avsluta kvällen med hemgång tillsammans är ju bara för härligt.

Varje vinterhalvår glömmer jag bort mina plågoandar blodsugarna.
Bremsen, myggorna, svian, you name it.
De bitts, sticks och suger mitt blod men det är inte det värsta,
det värsta är deras gift som på mig resulterar i stora, röda,
hårda svullnader som ibland syns igenom kläder.
Och det inte bara kliar, det gör ont, bultar och vätskar också.
Äckligt? Ja.
Allergisk? Eh, tror du?!

Och dom satans flugorna,
tror dom att jag är något svältande barn i Afrika
som vill ha dem i ögonen eller vad är grejen?!

Idag är det fint väder, alltså riktigt jäkla, skitbra väder, så jag jobbar. Det där är som lite av en regel och har så varit sedan jag började sommarjobba 16år gammal. Önskar intensivt alla dagar som denna att det fanns en balkong att ta med sig sin matlåda ut på, så man åtminstone fick 30minuter solsken dagar som denna och slapp andas den dammiga, instängda luften i gallerians lunchrum.

Jag önskar också att mitt jobb hade en liten sidoverksamhet med portabel boklåda vilken jag kunde transportera ut till stränder på soliga dagar och sälja pocket till alla som ligger och får hudcancer. Då hade man ju kunnat få lite solbränna medan man jobbar liksom, hur bra idé är inte det?

Länge sen nu, jag vet, men det händer som inte så mycket. Jobbar hälften av tiden och andra halvan ägnar jag åt tidsfördriv och oviktigheter som inte kostar pengar.

Midsommar var bra. Vid kusten med vännerna med en massa mat och skratt. Som det ska vara. Sedan dess har jag konstaterat att jag numera är bra i mitt dåliga ben, Yey! Har även på grund av irriterande slarv och lite obetänksamhet en komplettering att fixa innan jag får betyg på sista kursen. Irriterande som bara den! För att inte sitta och vara irriterad jämt (som om jag skulle, ordnar det dära i augusti. Nemas problemas) fördriver jag tiden med att se på serier och läsa böcker samt promenera och löpa.

Plöjde på fyra dagar 10timmar av serien Game of Thrones. Rekommenderas! Mycket naket, lite zombies, drakar och en dos incest, kan ju inte bli annat än bra liksom! True Blood har ju också till min stora glädje börjat igen och The Big Bang Theory drar igång i staterna imorgon så jag vet vad jag gör i en halvtimme i övermorgon.

Som den duktiga flicka och medarbetare jag är har jag, trots att jag inte finner något nöje i det alls (ironisk), börjat läsa in mig på årets pockettopp och nyheter. "Niceville" rekommenderas, "Spill" är för de som vill ha något tungt att läsa i hängmattan, "Lilla himlafågel" verkar lovande och "Just kids" väntar på mig i bokhyllan. Utförligare rescentioner kommer.

Tillsammans med min far och mina syskon gjorde jag i dagarna två en tur i Skuleskogens naturreservat och omland. Väldigt mysig vandring som bjöd på skratt, vackra vyer, Ronja Rövardotterskog, god mat, en massa insektsbett, havsdopp och goda chanser att ta fina kort. Natten spenderades på det nyöppnade pensionatet i Dal. Rekommenderas varmt för alla förbipasserande, sjukt fint, bra service, god mat och underbart sköna sängar.