poppycock

Enkel fråga bara:
Hur faen kan man sätta en bok som är bortplockad ur sortiment på varenda bokhandel, fysisk som webbaserad, på litteraturlistan till en universitetskurs?
Borde det inte vara typ lag på att kolla upp sådant innan kurslitteraturen fastställs?
Nu sätter jag mitt hopp till sajter för begagnad litteratur än fast det går emot hela min boknördsnatur.

Hos vissa i min vänkrets har jag observerat ett intressant fenomen, de går tillbaka till ungefär det stadium av betende de hade när de var sådär 16-17 och tycker att de är "roliga". Detta yttrar sig främst i nedsättande kommentarer, företrädelsesvis om bögar och tjejer, ovilja att hjälpa till och allmänt omoget uppförande.

Det absolut intressantaste med det här är att de som är värst är de som egentligen är mest vuxna. De som har en eller flera av sambo, bostadsrätt, bil, hund och jobb. Beror detta beteende på att de är lite rädda för att bli helt vuxna? Eller drar deras vuxna del av livet så mycket must ur dem att de inte orkar annan "humor"?

I Umeå är det just nu ganska typiskt vår/försommar väder då det är supervarmt i solen men lite småkyligt i skuggan. En väderlek som gör att många verkar balla ur totalt när de ska klä sig, kläder för varmt väder eller kallt? Sandaler eller boots? Halsduk? Mössa? Vantar?

Har de senaste dagarna sett prov på fall där det gått riktigt snett, eller de kanske är perfekt klädda egentligen, men de ser iaf ut som halvidioter. En man hade till exempel shorts och t-shirt matchat med dunväst och vinterkängor. Det bästa av två världar, eller? Såg dagen efter en pöjk i sina finaste år i en helsnygg ensemble, jeansshorts, en schysst tischa, vita converse och en jeansjacka. Mer än okej alltså, men tyvärr föll han på att det hela hade matchats med en tjock och lång stickad halsduk virad sisådär 14varv runt halsen.

Ja jag säger då det...

Varför blir man aldrig nöjd? Personligen kan jag ofta känna att saker skulle kunna vara bättre, jag skulle kunna jobba mer, plugga mer, träna mer, socialisera mer. Jag är nästan aldrig nöjd trots att jag har allt det som jag verkligen vill ha, en fin pojkvän, fina vänner, fin familj, ett fint hem, tillräckligt med pengar på banken, mat på bordet. Varför är det så? Finns det någon inneboende drift hos oss att hela tiden försöka förbättra sin situation?

Ibland skaffar jag mig saker som för stunden får mig att må bra men som jag ledsnat på inom en månad. Saker innebär inte beständig lycka men ändå vill jag ha dem, är det hamstraren inom mig som talar då? Eller är det verkligen något som saknas?

Innerst inne vet jag ju att det inte är något som fattas mig, jag borde vara mer än nöjd. Men missförstå mig rätt, jag är inte olycklig eller missnöjd, jag är bara inte så nöjd att jag kan uppskatta alla delar av mitt liv och inte känna att något går att förbättra. Fast det kanske man inte ska vara? Man kanske ska vilja förbättra vissa saker hela tiden för att inte riskera att helt plötsligt en dag vara missnöjd med alla delar av sitt liv?