poppycock

I want your ugly
I want your disease
I want your everything
As long as it’s free
I want your love
Love-love-love
I want your love

I want your drama
The touch of your hand
I want you leathe-studded kiss in the sand
I want your love

I want your horror
I want your design
‘Cause you’re a criminal
As long as your mine
I want your love

Trots fortsatt värk i nacken har jag som insett vilket fint liv jag lever och senaste timmen har jag spenderat på små rosa moln bara för att jag tänkt på allt bra jag har i mitt liv. Vill bara säga det eftersom jag ofta gnäller en del, över oviktigheter för det mesta. Och vissa saker har precis tagit en vändning till att bli precis så som jag vill ha dem :)

Enda smolket i min bägare är att ToneTonfisk inte uppdaterar här på bloggen. Hon har ju så mycket humoristiskt bittra utlägg att dela med sig av, det vet jag, och det är synd att inte världen får del av dem. Så kom igen nu Tone! Dela med dig till världen av både viktigt och oviktigt, det är ju det den här bloggen är till för!

Peace!

/Karin

Min nyfunna hobby, att glida runt i backen på mina skidor har ju visat sig vara potentiellt livsfarlig. Åtminstone för en sån klant som jag. Har ju berättat om hur jag dunkade huvudet i en sten under fjällen resan, nu har jag gjort illa mig igen, denna gång i nacken. Här är historien hur jag byggde på min hög med klantpoäng.

Drog tillsammans med V till Bygdsiljum igår. Riktigt soft var det, trots att det snöade och var ganska tung snö i backen, men vi var beredda på is så vi var nöjda. Jag var riktigt nöjd med att det inte var knökfullt i parken för en gångs skull och bestämde mig för att testa att hoppa lite. I ett sånt där hopp som jibberkidsen tar med lätthet men jag tycker (tyckte) ser ut som fucking Mount Everest, typ.

I alla fall, försök 1: Tar inte tillräckligt med fart och hoppar inte alls tuan glider bara ner på marken utan att lyfta en millimeter från marken. Försök 2: Känner när jag närmar mig hoppet att fan, det här kommer inte gå bra. Och det gör det inte, jag lättar från marken men landar hårt som attan på platten och har ungefär lika bra styr på huvudet som en tre veckors bebis, vilket gör att det känns som jag får en whiplash. Men jag sätter på mig mitt gameface och tänker att det inte var så farligt. Försök 3: Får tillräckligt med fart, landar helt okej men blir så jäkla exalterad över att jag lyckades stå på fötterna att jag glömmer bort att fokusera på åkningen, får ett felskär och ramlar. Fail! Försök 4: I nailed it! Eller ja, jag kanske kunde haft lite mer fart så jag landat längre ner. Men jag hoppade! Och stod på fötterna efteråt!

Jag kände visserligen redan igår att jag hade yttepyttelite ont i nacken men kände mig ju också som en liten jibber och jävligt nöjd med mig själv att jag ens vågade testa så jag brydde mig inte mer om det. Men så imorse, då kom smärtan efter försök nummer 2. Att ta sig ur sängen blev till ett jäkla quest! Fick be V om en uppmjukande massage för att kunna ta på mig kläder utan att gnälla, och dagen har spenderats hög på ipren. Om man nu kan bli hög på ipren? Har svårt att tro det, tyvärr. Tuben med zon har återigen blivit min allra bästa vän här i livet.

Hoppas verkligen att det känns bättre imorgon, annars blir det nog en tur till farbror sjukgymnast. Tror att det bara är en sträckning (vore ju drygt annars!) som bara märks väldigt mycket mer eftersom det är i nacken. Som för övrigt är en del på kroppen man använder mycket mer än man tror!

Detta har fått mig att inse att jag fortfarande bara är en jibberwannabe, det är en bit kvar innan jag ens kan låte någon tro att jag är en jibber! Men jag ska sätta dom där hoppen! Jag ska det. Och större hopp också, you just wait and see!

Peace!

/Karin aka jibberwannabe

Jag önskar att folk som uttalar sig om Bjästa och det som hänt där kunde vara lite mer nyanserade. Inte alla i Bjästa stödde pojken, det var nog inte ens alla som visste vad som pågick. Allt som hänt är tragiskt men kan man inte få låta det vara nu? Vem i denna historia mår egentligen bättre av att detta stöts och blöts ännu mer?

Självklart ska inblandades eventuella felaktiga agerande utredas och åtgärdas om det visar sig att det skett några felaktigheter. Vilket det uppenbarligen har, men är inte det ansvarigas sak att besluta om inte allmänheten? Jag är helt övertygad om att ingen vuxen hade som avsikt att ta någons parti, även om det var det de gjorde. De tänkte helt enkelt inte tillräckligt långt. Men de hot mot rektor och präst, mot pojken och hans familj och avskyn mot alla som bor i Bjästa. Kan vi inte få slippa det?

Hela situationen gör mig lite illamående, speciellt då det finns många som fördömer den utfrysning och smutskastning som pågått av offren men nu gör samma sak mot förövaren/förövarna, vad hände med den gyllene regeln? Ett beteende man fördömer borde man ju inte upprepa själv, eller hur?

Jag tror det här blir det sista jag säger i frågan, lika bra att vara tyst när det är så känsligt. Jag vet var jag står och tycker! Till er som läser; tänk er för innan ni säger något så ni inte startar än fler rykten. Det får vara bra nu.

Och ni, den som hyllas bör är Amanda. Kompisen till "Linnea" som ställde upp när alla jämnåriga vände ryggen till. En hjälte är vad hon är och en förebild både för hennes jämnåriga och alla andra. Hur många vågar egentligen stå upp för den som är utanför ens i vuxen ålder? Jag kommer då att komma ihåg hennes styrka när samma styrka krävs av mig!

Men ge också cred till de ungdomar som nu vågar erkänna att de haft fel och gjort fel, det är nog många som skäms idag och att i den åldern våga erkänna och stå för sina fel är strongt.

Peace /Karin

För cirka ett år sedan våldtog en tonårspojke två flickor i Örnsköldsviks kommun. Vad som hände och detaljerna kring det hela tänker jag inte gå in på, den som är intresserad  av mer fakta kan läsa vidare på allehanda.se och se på Uppdrag granskning från 24/3, finns förmodligen på svtplay, jag vet inte.

För att man ska förstå detta inlägg bör man dock veta att pojken blev dömd, med starka bevis, för båda våldtäkterna. Det tragiska är att ryktesspridning, där det var lätt att få bilden av att flickorna ljög gjorde att allmänheten betraktade pojken som oskyldig, trots domen, och en omfattande smutskastningskampanj mot väldtäktsoffren tog sin fart.

Allt detta är fruktansvärt, att ingen satt stopp för detta är ju helt jävla otroligt och det gör mig så fruktansvärt arg! Det går inte att föreställa sig vad dessa flickor gått och fortfarande går igenom, det går inte. Men ändå gör det mig illamående.

Men... (Uppmärksamma nu att jag helt och fullt tycker att det som skett mot flickorna är fel, fel, fel!) jag kan i viss mån förstå varför familjemedlemmar varit så måna om att få pojken att framstå som oskyldig. Jag skulle vilja precis samma sak om det var min bror som blivit dömd för våldtäkt. Att tro att han blivit oskyldigt dömd och kämpa för att alla andra också skulle tro och tycka det skulle vara så mycket lättare att leva med än att faktiskt leva med att någon jag älskar och litar på gjort något så avskyvärt.

En annan sak jag blir förbannad på i hela den här historien är att de som fördömer de grupper som bildats mot offren på facebook nu går med i en grupp som hänger ut pojken. Och då menar jag verkligen hänger ut, hela hans namn finns med i beskrivningen av gruppen och det är så fel. Han har gjort fel, ja. Jag hoppas att han skäms för detta hela sitt liv, och det tror jag han kommer att göra, men det är inte han som bildat dessa facebookgrupper och skrivit bloggar, det är hans familj. Han ha erkännt och är dömd, och är säkert fullt medveten om vad han har gjort, även om han kanske inte lidit alltför mycket av det. Än. Min poäng är att de som tycker att flickorna blivit behandlade fel nu gör precis samma sak mot den här pojken. Även om han är skyldig så är inte detta rätt. Han ska få avtjäna sitt straff men sedan också få chansen att gå vidare med sitt liv, i Övik eller någon annanstans. En sak man gör som tonåring ska inte förstöra hela efterkommande livet. Detta förstör hans chanser att kunna börja om och skaffa sig ett friskt liv. För någon som begår sådana fruktansvärda övergrepp mot någon annan är inte frisk, men måste få chansen att bli det. Han är som sagt bara tonåring. Ett barn.

Så snälla, ni som läser det här och funderat på eller till och med gått med i gruppen, gå ur. Eller kräv åtminstone att pojkens namn tas bort. Det är tillräckligt mycket smuts i hela den här historien ändå! Såväl offren som förrövaren behöver stöd, på olika sätt och av olika anledningar. Jag hoppas verkligen att flickorna kan gå vidare ur det här och i framtiden leva lyckliga liv utan smutskastning. Jag hoppas också att pojken verkligen inser vad han har gjort och att han skäms, men jag vill även att han ska kunna leva normalt och på något vis gottgöra det han gjort. Ingen part ska behöva bli uthängd till alllmänt spott och spe!

I ett sådant här läge behövs empati. Så vänner, Empati! Har ni ingen empati över för pojken så lämna honom i fred. Skit i honom, ignorera gör vad ni vill men stödj inte en grupp som avslöjar hela hans namn. Det är ingen mening att förstöra hans liv, det är redan förstört. Precis som flickornas. Jobba hellre för mer omfattande stöd till våldtäktsoffer och lämna förövaren till rättsväsende och skam.

Tack!
Karin

Jag har börjat inse att jag inte är så ung längre. Eller 21 bast är ju ingen ålder i relation till typ 85, men jag är inte så pur ung som en 17åring heller. Första insikten om att jag blir äldre kom visserligen för ganska länge sen, ungefär samtidigt som jag blev stel i lederna, rädd för att göra sånt som har potentialen att göra ont och började vara bakis. Ett standard uttryck har under ca 1,5 år varit "Man är fan inte 15 längre"

Allt detta har jag dock kunnat hantera ganska bra, det har  inte stört mig. Vad som däremot börjat störa mig är hur vuxna en massa jämnåriga börjat bli. Det är barn dit och hus dit, fasta jobb och hundar, förlovningar och bröllop. Jag vill bara skrika SLUTA! och fortsätta mitt smått oansvariga liv som ungdom. Det skrämmer mig att folk rotar sig redan nu, det finns ju så mycket kvar att göra innan man ska sätta bo liksom. Jag tycker att det är för tidigt för allt detta. Men så sa en vän något i stil med "Men vi ska ju faktiskt fylla 22, det är inte så himla ungt. Det är ju inte som att man är 15 längre." Min reaktion på det var ungefär " Åh fan, det har du ju rätt i. Kanske dags att börja tänka på det är med ungar och skit."

Och det har jag gjort. Tänkt på det där med ungar och skit. Jag kom fram till att det är nog ett tag kvar tills det blir något trippande av små fötter i mitt hem. Jag tänker fortsätta att leva det enkla, goda livet där mina störsa bekymmer är att jag brännt för mycket pengar på onödigheter för att kunna äta som en människa ,eller att jag ägnat mig för mycket åt mitt sociala liv och därmed ligger efter med läsningen inför tentan. Att planera sin framtid i flera år i förväg känns som inte rätt just nu. Visst jag planerar i viss utsträckning, typ att jag ska läsa klart min utbildning. Men hur jag kommer leva mitt övriga liv under den perioden, det vet jag inte. Jag vill inte veta. Klart att jag har drömmar om vad jag skulle vilja göra under den perioden och resten av mitt liv men de ändras snabbt och ofta, därför planerar och bestämmer jag inget. Inte än.

Det goda livet för mig är att kunna ta dagen, eller åtminstone månaden, som den kommer och inte ta behöva ta ansvar för någon eller något annat än mig själv! Jag vill inte sitta fast med ett huslån, jag vill kunna dra iväg över en tid utan att behöva oroa mig för en hund, jag vill inte binda upp mig. Jag vill leva the good life. Vilket jag också gör. Jag har kärlek och vänner, en bostad och tillräckligt med pengar på banken, en stimulernade utbildning men fortfarande friheten att bara släppa allt och dra, om jag vill, kvar. Kort sagt; I'm living the good life!

So long!
/Karin