poppycock

Alla har vi kroppsnojjor, dom som säger att dom inte har det litar jag inte på, vem tycker egentligen att de är perfekta? Okej med det mest kan man vara, nöjd också, men jag tror inte att det finns de som aldrig nojjar över någonting, i sådana fall är det nog jäkligt självgoda. Men nu var det inte andras nojjor det skulle handla om utan mina.

Jag nojjar ganska mycket över mina myskilon, de är inte många och de flesta skulle säga att jag inte har några. Jag har också kunnat leva med dem ganska bra eftersom självinsikten säger mig att det bara är jag som bryr mig. Men nu, nu har det börjat dyka upp en del smått störande gropar i de där myskilona över lår och rumpa så nu startar jag krig!

Innan sommaren ska apelsinhuden vara väck! Här ska skrubbas och masseras och tränas, jag ska se fucking stunning ut i min bikini till sommaren. And that´s that!

Är Andreas Carlgren verkligen rätt man på rätt plats? Hans arrogans inför rekommendationer såväl från forskare och EU-kommisionen är ju värdigt en upprorisk 12-åring som vägrar ta på sig mössa när föräldrarna säger. Motvals för sakens skull. Vojvoj.

DN idag: Utsättning av vargvalpar döms ut

Jakt är inget som jag vet sådär värst mycket om, heller inte vargar egentligen. Men så mycket fattar jag att Sveriges regering fattat ett dåligt beslut, och att miljöminister Andreas Carlgren inte förstår själv vad det är han snackar om.

Syftet med jakten har ju varit att hålla vargstammen i den storlek den nu har, dvs. knappt 200  djur . Lite i mina öron men kanske vettigt med tanke på de skador som vargen orsakar. (Även om jag tror att de är överdrivna av jaktlobbyisterna, mer om dem nedan) Vidare har syftet även varit att bedriva en form av skyddsjakt och ta bort de individer som är försvagade av inavel vilkas gener är "oönskade". Också det låter vettigt.

Om nu dessa kriterier uppfylldes skulle jag inte gnälla så mycket. Sjuka djur ska bort för att kunna hålla stammen frisk och stark, det är väl inte så konstigt. Konstigt är att man har licensjakt på varg. Licensjakt innebär alltså att varg får jagas av alla som har licens för detta, liksom älg får jagas av alla som har licens för det. Det här är ju fullkomligt idiotiskt, hur många skjutglada tror ni inte sitter och kurar i skogen och skjuter första bästa varg utan att veta om det är en frisk eller sjuk varg? För att få bort sjuka djur borde man bedriva skyddsjakt, dvs. jakt  som bedrivs av personer som är utbildade, ex. jägmästare, och känner till vilka djur som bör tas bort.

Enligt DN har under årets vargjakt en av de genetiskt mest värdefulla vargarna skjutits, vilket strider mot syftet att stärka den svenska stammen. Detta är inte första gången misstag skett i samband med vargjakt i Sverige. Hur Andreas Carlgren kan fortsätta att försvara vargjakten efter detta är ett mysterium. Att lobbyismen runt jakt växt sig stark och mäktig är jag övertygad om har ett stort finger med i spelet.

Jakt är inte en billig hobby, jag har inga exakta prisuppgifter men jag kan med säkerhet säga att det är inte vilken svensson som helst som har råd att jaga. (Klart att de finns de som gör det men de lär få spara till det) Denna ekonomiska styrka gör också att de har medel till att bedriva kraftfull lobbyverksamhet för att få igenom sin vilja. De vill skjuta häftiga djur och vad är coolare än ett utrotningshotat rovdjur? Att svenska regeringen är för mesiga för att stå emot och för rädda för att tappa röster är pinsamt. Man hade ju kunnat tro att de skulle lyssna på forskare och inte jaktlobbyister.

Den här boken fick jag i julklapp av min far, en bok jag inte hört talas om. Ganska ovanligt för en bokhandelsarbetande boknörd. Den utspelar sig i Småland någon gång på 70-talet och beskrivs som en svensk Wästern. Vet inte om jag håller med om det men rolig att läsa är den. Jag har kommit ungefär halvvägs och förstår den ännu inte riktigt, tror jag måste läsa den två gånger för att riktigt greppa dess storhet, för att den är stor tvivlar jag inte på.

Vad som sätter käppar i hjulen för min fullständiga uppskattning är att alla dialoger är på småländska, ibland så utpräglad småländska att jag får ge upp. Handlingen hoppar också snabbt mellan verklighet och övernaturlighet. Inte sällan får naturväsen plats i historien, visserligen som sidospår men de snabba vändningarna kräver sin koncentration. Hade det inte varit för de alldeles brillianta vardagsfilosoferingarna över stora världsfrågor och de skickliga kopplingarna och hoppen mellan nu och då, verklighet och övernaturlighet skulle jag inte fortsätta läsa. Men som sagt, småländskan sätter små käppar mellan mina ekrar och jag kommer börja från början så snart jag är klar.

Utrensning av Sofi Oksanen. Vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2010.

Jag brukar inte gilla pristagare, ingen av de nobelpristagare jag läst har fallit mig i smaken. Ofta upplever jag historierna svåra att ta till sig och språket tillgjort, kanske är jag inte så "avancerad" läsare som jag trott men vad fan är en "avancerad" läsare egentligen?

Nåväl, Oksanen lyckas fånga mig i alla fall. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men jag tror det är en blandning av fascination för en av huvudpersonerna, Aliide Truus otroliga egoism och egennytta samt att man inte får alla delar av historien på en gång. Stora delar är höljda i dunkel till alldeles i slutet. Spänningen skulle jag inte beskriva som olidlig men hela tiden finns där känslan av att något döljer sig, och det är det som får mig att fortsätta läsa. Oksanens sceneri beskrivningar hjälper också till, utan onödigt tjaffs ser man framför sig och känner stämningen på den estländska landsbygden.

En utekväll med alla de jag tycker om.
Allt är perfekt och det känns som jag kan
studsa 2 meter upp i luften om jag bara vill!
I vad som liknar eufori dansar jag tills svetten rinner
men bara ler, ler och ler.
I slutet drar vi varandra intill
hans doft i min näsa.
Jag minns ljusen och leendena.

Som de flesta andra har jag ambintioner på flera plan. Privat har jag ambitionen att bli en bättre vän, flickvän, dotter och syskon. Jag tror fullhjärtat om man eftersträvar förbättring kommer man också nå det och är jag en bättre person kommer de runt om mig också att bli det.

Inom skola/jobb har jag ambitionen att alltid vara bäst eftersom detta troligen kommer ge mig en bra grund att stå på och i framtiden goda vitsord då jag söker mig vidare till ett jobb inom min utblidning. Gällande mitt framtida jobb har jag ambitionen att få ett jobb jag kan älska. Nu har detta visserligen mycket att göra med vilka man arbetar med men rent arbetsuppgiftsmässigt vill jag för tillfället gärna arbeta med landsbygds/regionutveckling. Helst av allt vill jag jobba med samhällsbyggnad och utveckling i en region eller kommun som har såväl stad som landsbygd.

Sen har jag en massa "små" ambitioner, sånt jag vill uppnå men kanske inte kommer påverka min framtid så där väldans mycket. Typ att jag vill bli bättre på att åka skidor, att jag vill bli mer vältränad, att alltid orka ta ut soporna. Sådana småsaker liksom.

= min morgonfriss

Fint va?

Det finns massor som jag saknar, platser, personer, saker, men egentligen ingenting så där livsnödvändigt. Om man ska prata personliga kvalitéer jag saknar skulle det vara disciplin. Jag är sämst på att ta tag i saker i tid, eller överhuvudtaget. Det är sällan jag är riktigt sen med något men allting påbörjas alltid i precis sista sekund. Jag önskar också att jag var bättre på att hålla kontakt med folk, det finns många jag saknar helt enkelt för att jag tappat kontakten med dem. Det är synd, och dåligt av mig.

Min absoluta favoritplats är på klipporna bredvid en liten sandstrand som heter lillsand. De ligger ca 7 minuters hoppande på stenar från vår sommarstuga. Där kan man sitta och filosofera över livet medan man lyssnar på havet och tittar på naturen. Det är så fint där med den röda Nordingrågraniten som blir en gräns mellan den gröna tallskogen och gråblå havet. Därifrån kan man se horisonten och allt däremellan. 

Tyvärr kommer jag mig inte dit så ofta när det inte är sommar. Min favoritplats alla andra årstider är därför lite flytande. Ofta trivs jag som allra bäst någonstans utomhus där jag kan se träden och andas.

Jag tror att mina rädslor är sådant som jag delar med väldigt många. Det som skrämmer mig mest är nämligen att bli ensam, att inte ha någon i världen som jag kan dela saker med och som håller mig uppe om något är svårt. Att bli sviken eller utelämnad är också saker som gör mig rädd. De här rädslorna är inget jag arbetar på att komma över då jag tror att de får mig att ta hand om mina relationer bättre. Ibland kan jag nästan tänka att det vore bra om jag var ännu lite mer rädd så jag tog hand om dem ännu lite bättre.

Rädslor jag försöker bli av med är dock rädslan att inte räcka till och rädslan för att inte vara bäst. Ofta begränsar jag mig med att göra sådant jag inte tror att jag är bra på för att jag hatar att inte vara duktig. Det är ganska säkert att säga att jag lider av det så kallade duktighetssyndromet. Något som i vissa fall är bra, jag är till exempel sjukt stolt över att jag än så länge har lyckats prestera Vg-betyg på alla mina programkurser. Men på många sätt är skadligt, jag prioriterar ofta dåligt och blir stressad i onödan. Gillade underbaraclaras inlägg i frågan, hon sätter huvudet på spiken.

Peace!

När jag var yngre grät jag nästan aldrig, knappt ens på begravningar. Jag minns att jag satt i en kyrkbänk som liten och alla vuxna grät och jag hade den där brännande känslan längst bak i halsen som man har när man är på väg att börja gråta, men jag grät inte.

Idag gråter jag för banne mig allting. Jag gråter om jag är glad, om jag är trött, ledsen, arg, hungrig, you name it. Vet inte vad det beror på men kanske har det att göra med att jag blivit vuxen och insett att bara för att man gråter är man inte svag. Sen är det ju egentligen rätt skönt att gråta också, bara släppa på all skit och gråta lite, brukar rensa i själen ganska bra.

Jag är en person med relativt kort stubin men som aldrig är långarg. Det fyrar av och går över ungefär lika snabbt. Men det som verkligen upprör mig och som kan få mig ha ont i magen under lång tid är personer som inte har någon annan för ögonen än sig själv, sådana som inte har förståelse för andra, inte kan gå ur vägen eller underlätta för någon annan. Egoister helt enkelt.

Oftast skulle jag säga att jag snarare blir irriterad än upprörd. I mitt jobb kan jag bli sjukt irriterad på mycket. Typ folk som inte förstår att man inte är allsmäktig bara för att man står bakom kassan, jag bestämmer inte allt i butiken! Eller folk som försöker lura en att göra återköp/returer på sådant som inte ska göras returer på, vet ni hur ofta folk försöker mygla sig till ett byte på något de inte har kvitto på? En gång var jag med om en kvinna som försökte lämna tillbaka en vara där prislappen från en konkurrerande kedja satt kvar. Amazing. Ytterligare en typ jag ofta stöter på är de som står i en lång kö och suckar och väger på fötterna för att det tar sååå lååång tid men när de kommer fram har de inte ens letat fram plånboken, inte konstigt att det tar tid!

Ytterligare en "släkte" som stör mig är den typer av barnvagnsmammor som bara köttar sig fram i folkmassor, sådana som inte ens väntar på att man ska hinna flytta sig utan bara kör. Idioter! En dag kommer de ju köra av hälsenorna på någon. Och så klagar de när barnvagnar är förbjudna på caféer. Vems fel är det egentligen?

Så har jag eldat upp mig själv lite, men det går snart över. Peace, så länge!

Tänkte jag skulle berätta om mitt ögonblick just nu.

Jag sitter i min lusetröja från myrorna framför datorn
i mammas och pappas nyrenoverade kök.
Ute snöar det långsamt stora flingor
och på fågelbordet sitter två talgoxar.
I micron står en vegetarisk lasange på värmning.
Jag drömmer om pudersvängar och brännande lårmuskler.