poppycock

Jakt är inget som jag vet sådär värst mycket om, heller inte vargar egentligen. Men så mycket fattar jag att Sveriges regering fattat ett dåligt beslut, och att miljöminister Andreas Carlgren inte förstår själv vad det är han snackar om.

Syftet med jakten har ju varit att hålla vargstammen i den storlek den nu har, dvs. knappt 200  djur . Lite i mina öron men kanske vettigt med tanke på de skador som vargen orsakar. (Även om jag tror att de är överdrivna av jaktlobbyisterna, mer om dem nedan) Vidare har syftet även varit att bedriva en form av skyddsjakt och ta bort de individer som är försvagade av inavel vilkas gener är "oönskade". Också det låter vettigt.

Om nu dessa kriterier uppfylldes skulle jag inte gnälla så mycket. Sjuka djur ska bort för att kunna hålla stammen frisk och stark, det är väl inte så konstigt. Konstigt är att man har licensjakt på varg. Licensjakt innebär alltså att varg får jagas av alla som har licens för detta, liksom älg får jagas av alla som har licens för det. Det här är ju fullkomligt idiotiskt, hur många skjutglada tror ni inte sitter och kurar i skogen och skjuter första bästa varg utan att veta om det är en frisk eller sjuk varg? För att få bort sjuka djur borde man bedriva skyddsjakt, dvs. jakt  som bedrivs av personer som är utbildade, ex. jägmästare, och känner till vilka djur som bör tas bort.

Enligt DN har under årets vargjakt en av de genetiskt mest värdefulla vargarna skjutits, vilket strider mot syftet att stärka den svenska stammen. Detta är inte första gången misstag skett i samband med vargjakt i Sverige. Hur Andreas Carlgren kan fortsätta att försvara vargjakten efter detta är ett mysterium. Att lobbyismen runt jakt växt sig stark och mäktig är jag övertygad om har ett stort finger med i spelet.

Jakt är inte en billig hobby, jag har inga exakta prisuppgifter men jag kan med säkerhet säga att det är inte vilken svensson som helst som har råd att jaga. (Klart att de finns de som gör det men de lär få spara till det) Denna ekonomiska styrka gör också att de har medel till att bedriva kraftfull lobbyverksamhet för att få igenom sin vilja. De vill skjuta häftiga djur och vad är coolare än ett utrotningshotat rovdjur? Att svenska regeringen är för mesiga för att stå emot och för rädda för att tappa röster är pinsamt. Man hade ju kunnat tro att de skulle lyssna på forskare och inte jaktlobbyister.

En utekväll med alla de jag tycker om.
Allt är perfekt och det känns som jag kan
studsa 2 meter upp i luften om jag bara vill!
I vad som liknar eufori dansar jag tills svetten rinner
men bara ler, ler och ler.
I slutet drar vi varandra intill
hans doft i min näsa.
Jag minns ljusen och leendena.

Som de flesta andra har jag ambintioner på flera plan. Privat har jag ambitionen att bli en bättre vän, flickvän, dotter och syskon. Jag tror fullhjärtat om man eftersträvar förbättring kommer man också nå det och är jag en bättre person kommer de runt om mig också att bli det.

Inom skola/jobb har jag ambitionen att alltid vara bäst eftersom detta troligen kommer ge mig en bra grund att stå på och i framtiden goda vitsord då jag söker mig vidare till ett jobb inom min utblidning. Gällande mitt framtida jobb har jag ambitionen att få ett jobb jag kan älska. Nu har detta visserligen mycket att göra med vilka man arbetar med men rent arbetsuppgiftsmässigt vill jag för tillfället gärna arbeta med landsbygds/regionutveckling. Helst av allt vill jag jobba med samhällsbyggnad och utveckling i en region eller kommun som har såväl stad som landsbygd.

Sen har jag en massa "små" ambitioner, sånt jag vill uppnå men kanske inte kommer påverka min framtid så där väldans mycket. Typ att jag vill bli bättre på att åka skidor, att jag vill bli mer vältränad, att alltid orka ta ut soporna. Sådana småsaker liksom.

= min morgonfriss

Fint va?

Det finns massor som jag saknar, platser, personer, saker, men egentligen ingenting så där livsnödvändigt. Om man ska prata personliga kvalitéer jag saknar skulle det vara disciplin. Jag är sämst på att ta tag i saker i tid, eller överhuvudtaget. Det är sällan jag är riktigt sen med något men allting påbörjas alltid i precis sista sekund. Jag önskar också att jag var bättre på att hålla kontakt med folk, det finns många jag saknar helt enkelt för att jag tappat kontakten med dem. Det är synd, och dåligt av mig.

Min absoluta favoritplats är på klipporna bredvid en liten sandstrand som heter lillsand. De ligger ca 7 minuters hoppande på stenar från vår sommarstuga. Där kan man sitta och filosofera över livet medan man lyssnar på havet och tittar på naturen. Det är så fint där med den röda Nordingrågraniten som blir en gräns mellan den gröna tallskogen och gråblå havet. Därifrån kan man se horisonten och allt däremellan. 

Tyvärr kommer jag mig inte dit så ofta när det inte är sommar. Min favoritplats alla andra årstider är därför lite flytande. Ofta trivs jag som allra bäst någonstans utomhus där jag kan se träden och andas.

Jag tror att mina rädslor är sådant som jag delar med väldigt många. Det som skrämmer mig mest är nämligen att bli ensam, att inte ha någon i världen som jag kan dela saker med och som håller mig uppe om något är svårt. Att bli sviken eller utelämnad är också saker som gör mig rädd. De här rädslorna är inget jag arbetar på att komma över då jag tror att de får mig att ta hand om mina relationer bättre. Ibland kan jag nästan tänka att det vore bra om jag var ännu lite mer rädd så jag tog hand om dem ännu lite bättre.

Rädslor jag försöker bli av med är dock rädslan att inte räcka till och rädslan för att inte vara bäst. Ofta begränsar jag mig med att göra sådant jag inte tror att jag är bra på för att jag hatar att inte vara duktig. Det är ganska säkert att säga att jag lider av det så kallade duktighetssyndromet. Något som i vissa fall är bra, jag är till exempel sjukt stolt över att jag än så länge har lyckats prestera Vg-betyg på alla mina programkurser. Men på många sätt är skadligt, jag prioriterar ofta dåligt och blir stressad i onödan. Gillade underbaraclaras inlägg i frågan, hon sätter huvudet på spiken.

Peace!

När jag var yngre grät jag nästan aldrig, knappt ens på begravningar. Jag minns att jag satt i en kyrkbänk som liten och alla vuxna grät och jag hade den där brännande känslan längst bak i halsen som man har när man är på väg att börja gråta, men jag grät inte.

Idag gråter jag för banne mig allting. Jag gråter om jag är glad, om jag är trött, ledsen, arg, hungrig, you name it. Vet inte vad det beror på men kanske har det att göra med att jag blivit vuxen och insett att bara för att man gråter är man inte svag. Sen är det ju egentligen rätt skönt att gråta också, bara släppa på all skit och gråta lite, brukar rensa i själen ganska bra.

Jag är en person med relativt kort stubin men som aldrig är långarg. Det fyrar av och går över ungefär lika snabbt. Men det som verkligen upprör mig och som kan få mig ha ont i magen under lång tid är personer som inte har någon annan för ögonen än sig själv, sådana som inte har förståelse för andra, inte kan gå ur vägen eller underlätta för någon annan. Egoister helt enkelt.

Oftast skulle jag säga att jag snarare blir irriterad än upprörd. I mitt jobb kan jag bli sjukt irriterad på mycket. Typ folk som inte förstår att man inte är allsmäktig bara för att man står bakom kassan, jag bestämmer inte allt i butiken! Eller folk som försöker lura en att göra återköp/returer på sådant som inte ska göras returer på, vet ni hur ofta folk försöker mygla sig till ett byte på något de inte har kvitto på? En gång var jag med om en kvinna som försökte lämna tillbaka en vara där prislappen från en konkurrerande kedja satt kvar. Amazing. Ytterligare en typ jag ofta stöter på är de som står i en lång kö och suckar och väger på fötterna för att det tar sååå lååång tid men när de kommer fram har de inte ens letat fram plånboken, inte konstigt att det tar tid!

Ytterligare en "släkte" som stör mig är den typer av barnvagnsmammor som bara köttar sig fram i folkmassor, sådana som inte ens väntar på att man ska hinna flytta sig utan bara kör. Idioter! En dag kommer de ju köra av hälsenorna på någon. Och så klagar de när barnvagnar är förbjudna på caféer. Vems fel är det egentligen?

Så har jag eldat upp mig själv lite, men det går snart över. Peace, så länge!

Tänkte jag skulle berätta om mitt ögonblick just nu.

Jag sitter i min lusetröja från myrorna framför datorn
i mammas och pappas nyrenoverade kök.
Ute snöar det långsamt stora flingor
och på fågelbordet sitter två talgoxar.
I micron står en vegetarisk lasange på värmning.
Jag drömmer om pudersvängar och brännande lårmuskler.

Som ni märker har jag tagit lite juluppehåll, och det kommer fortsätta över nyår. Så ha tålamod. Och tack till er två tappra ener som var inne och kikade på självaste julafton, det hade jag välan aldrig trott! Tack, tack :)

Så alltså, tillbaka efter den 3e då jag är tillbaka från nyårsfirande i ärorika skiers lodge, Klövsjö.

Peace out!

Jag ångrar egentligen ingenting i mitt liv. Visst har jag gjort och sagt saker som när jag tänker på det får det att suga till i magen, men jag skulle nog ha gjort samma sak igen. Anledningen till att jag inte ångrar saker är att jag är väldigt nöjd med hur mitt liv ser ut idag, och hur det kommer att bli under överskådlig framtid. Det enda jag ångrar är möjligen de där sakerna jag inte gjorde, men i slutändan skulle jag inte våga ändra på något i mitt förflutna eftersom jag inte vet hur det skulle påverka min situation idag.