poppycock

Har för tillfället snöat in på hur himla fint det är med par som håller ihop hela livet ut eller hittar varandra på ålderns höst. Som Ebba och Torgny i kortfilmen jag nämnde i föregående inlägg. Eller den fina anekdoten jag läste om hos braiga Annika om kvinnan som 3år efter sin mans död fortfarande köper lamm till middag. Trots att hon inte tycker om det så där värst mycket, bara för att hennes man alltid ville ha det.

För mig är det fint att man kan bli så van en annan person, så mycket en del av två, att man fortsätter med sådant man gjorde för den andre långt efter att han eller hon är borta. Och med personer som blir kära i hög ålder. Det bevisar för mig att ordspråket är sant, gammal kärlek rostar aldrig. Och man blir aldrig för gammal för att bli fnittrigt nykär!

Om ganska precis en vecka har jag tenta och är inte det minsta stressad, vilket gör mig lite stressad. Vilken limbo va? Anywho så håller jag mig fortfarande inom lägenhetens 63kvadrat för att undvika att smitta ner än fler med denna förbaskade hosta. Trodde att den var över när jag vaknade i morse men nu är det igång igen.

I mitt sunkiga, hostiga, tycker-synd-om-mig-själv tillstånd igår såg jag årets finaste och sötaste kortfilm om världens finaste nygifta par. Det var en del av SVT's kortdokumentär serie "Kvinnan i mitt liv" Kärlek utan slut. Se den här. Vackert som bara den!

Som jag misstänkte gav helgen mig mer inspiration och en rethosta från lillasyster som gör att jag har lite svårt att fokusera på det jag ska, att läsa en pro memoria på dålig engelska blir sjukt mycket svårare när man avbryts av hostattacker en gång varannan minut.

Rethostan sätter också en del störiga käppar i hjulen för min plan att ta milen om 10 veckor. Innan helgen var jag beredd på hårdträning, nu vågar jag knappt ta en rask promenad på grund av risken att bli ordentligt sjuk igen.

Dagens glädjeämnen, som gör livet lite lättare att leva, är de orangegula tulpanerna som står så fint på vårt köksbord och skapar ett vackert stilleben tillsammans med silverljuststakarna, löparen i styvmorsviolens färger och stubbelampan. Min nya fina ljust gråblå ullbasker och det fina rosa läppstiftet som står i badrumsskåpet gör att jag ändå känner mig taggad på cykelturen till universitetet senare idag. Fin kan man ju vara än fast man mår som en gammal golvmopp!

Peace!

Skid VM pågår och i vanlig svensk anda tror vi att vi är bäst och att vi ska ta alla medaljer. Men den här gången har de stackars skidåkarna fel på skidorna, vallan som krånglar tydligen. Och det är ju tråkigt, att material ska avgöra vem som vinner men är inte det lite en del av sporten?

Nu var det inte det som var grejen med det här inlägget utan musiken sporten spelade i bakgrunden under inslaget om svenskarnas krångel med skidvallan. Det var sådan där sorglig pianomusik, sådan som brukar spelas under dokumentärer om en sjuk människa när den människan blir sjuk, eller om en död människa som ska hyllas och man vissar stillbilder ur personens liv. Mycket komiskt, ungefär som att någon dog för att vallateamet inte höll måttet, made my day!

Veckan som gått har jag spenderat min mesta tid i Kultlab pillandes med kartor. Som vanligt. Så mycket mer har jag inte gjort, kännt mig småsjuk och sliten så det har blivit mycket soffhäng.

Från soffan har jag dock bokat en helgtrip till Kittelfjäll vecka 11, kommer bli awesome!

Mindre awesome är att jag veckan efter Kittel ska plocka bort lite födelsemärken som inte är helt okej. Två av dem skiter jag i, de sitter på ställen som inte syns så ofta och jag har inga känslor för dem. Mitt halvstora ,runda på benet som jag alltid haft och på något vis identifierar mig med känns tyngre, mitt ben kommer se konstigt ut när det är borta. Och jag är livrädd att få omotiverat stora, grova ärr som alltid kommer att synas. Ångest!

Nu, äntligen blir det bilder på nya frillan. Ursäkta det halvtattiga poseriet, är inte van att ta bilder på mig själv. No egobild proffesional direkt. Men det som ska visas syns i alla fall.

Framifrån

Vänster sida

Höger sida

Under flera år har jag sagt att Foppa borde inse att det kanske är dags att fundera på något annat, när han nu tillkännagivit att han slutar kan jag inte hjälpa att vara ledsen. Peter är en legend och att i flera år kämpa för något som man inte vet om det kommer att funka eller om man någonsin kommer att bli bra igen, det är så otroligt starkt. Tårarna han fällde under presskonferensen igår delar jag mer än gärna med honom, det är han värd.

En fin tanke som spårat ur i kommersialism utan dess like, liksom morsdag, farsdag och julafton. Tanken bakom gillar jag, att man en dag på året ska gulla lite extra med sitt hjärta, men inte att det måste vara så himla storslaget. Själva ska vi äta middag och se ett avsnitt av Californication för att sedan träna. Inget vi inte gör en vanlig måndag men inte mindre mysigt för det. Lite romantik i vardagen, varje dag, kommer man nog längre på än att fira "högtider" som egentligen inte står för något speciellt i det egna förhållandet.

Sen skulle jag ju inte ha något emot en bukett blommor ikväll, men när har man det egentligen?

Varför gnäller man så djävulusiskt över snön? Var glad att du får uppleva den, dina barnbarn kanske aldrig får göra det. Det fina med att bo i Sverige är ju att vi har så tydliga årstidsväxlingar, tänk vad tråkigt det vore om vi hade november hela tiden under vinterhalvåret! Snö är vackert, kyla är härligt om man klär på sig. Njut av det som är bra istället för att gnälla på det som är mindre bra. Det regnar och blåser och är kallt på sommaren också, kom ihåg det.

Folk är så jävla gnälliga!

Enligt mig skapar man själv sitt liv, det är ingen som kommer att göra det åt mig. Vill jag vara på ett visst sätt måste jag själv göra den förändringen. Idag är jag som på väg att bli nöjd med en massa, är till exempel på god väg att bli den typ av person jag vill vara och har ett helt okej socialt liv med vänner som jag tycker om och som jag vågar vara mig själv med. Men trots detta är jag hela tiden lite orolig för att de ska komma på vilken total übertönt jag är. Jag är inte längre den där osäkra tonåringen som ville lite för mycket hela tiden, så mycket att det inte alltid blev rätt utan snarare rätt lamt, men är ändå rädd att bli avslöjad som hon.

Töntigt, eller hur?

Herremingud vilket bra program! Varje gång blir jag alldeles tårögd för att man ser hur mycket deltagarna vill bli sveriges mästerkock samtidigt som jag blir imponerad och vrålhungrig för att nästan allt som lagas ser så jädra gott ut! Århundradets bästa programidé! Och juryn behöver vi inte ens tala om, vilken hit för produktionsbolaget att få just dem som jury, älskar dem allihop.

Och ja, jag är totalt okritisk och helt hooked. Kommer sitta som klistrad varje onsdagkväll framöver!

Alla har vi kroppsnojjor, dom som säger att dom inte har det litar jag inte på, vem tycker egentligen att de är perfekta? Okej med det mest kan man vara, nöjd också, men jag tror inte att det finns de som aldrig nojjar över någonting, i sådana fall är det nog jäkligt självgoda. Men nu var det inte andras nojjor det skulle handla om utan mina.

Jag nojjar ganska mycket över mina myskilon, de är inte många och de flesta skulle säga att jag inte har några. Jag har också kunnat leva med dem ganska bra eftersom självinsikten säger mig att det bara är jag som bryr mig. Men nu, nu har det börjat dyka upp en del smått störande gropar i de där myskilona över lår och rumpa så nu startar jag krig!

Innan sommaren ska apelsinhuden vara väck! Här ska skrubbas och masseras och tränas, jag ska se fucking stunning ut i min bikini till sommaren. And that´s that!

Är Andreas Carlgren verkligen rätt man på rätt plats? Hans arrogans inför rekommendationer såväl från forskare och EU-kommisionen är ju värdigt en upprorisk 12-åring som vägrar ta på sig mössa när föräldrarna säger. Motvals för sakens skull. Vojvoj.

DN idag: Utsättning av vargvalpar döms ut