poppycock

När jag var yngre grät jag nästan aldrig, knappt ens på begravningar. Jag minns att jag satt i en kyrkbänk som liten och alla vuxna grät och jag hade den där brännande känslan längst bak i halsen som man har när man är på väg att börja gråta, men jag grät inte.

Idag gråter jag för banne mig allting. Jag gråter om jag är glad, om jag är trött, ledsen, arg, hungrig, you name it. Vet inte vad det beror på men kanske har det att göra med att jag blivit vuxen och insett att bara för att man gråter är man inte svag. Sen är det ju egentligen rätt skönt att gråta också, bara släppa på all skit och gråta lite, brukar rensa i själen ganska bra.