poppycock

Det vackra vädret får mig att bubbla av energi, bara inte till bloggen. Jag är som inte sugen på att sitta framför datorn och skriva blogginlägg när solen lyser utanför. Att vara ute och aktivera sig i tunna, fina sommarkläder tillsammans med nära och kära och allt annat folk är mycket mer lockande. Så jag hoppas ni har överseende, lär ju komma tillbaka en regning dag. Eller när jag vill berätta något roligt.

På tal om att berätta något roligt, jag hade en super helg i Övik. Träffade folk jag inte träffat på länge, vädret var underbart, jag shoppade med lillasyster och var ute på bus med vänner. En perfekt sommarhelg och jag hoppas det kommer fler.

Nu ska jag laga middag, lax ala asiastyle hade jag tänkt mig. Håll tummarna för att det blir så bra som jag tänker mig det i mitt huvud!

Over and out!

Karin

...det är ju sjukt roligt det här med brännbollsyran i Umeå med regler och spontana träningar och grejer, men varför spelar man det i skolan? Personligen tror jag att åtminstone mina lärare använde det som något att fylla ut lektionerna med när det inte hade bättre idéer. De som var bra tyckte det var skitkul och ville spela hela tiden medan de som var dåliga tyckte det var skit och inte ville vara med alls. Varför spela något om och om igen om man inte tränar på det så man blir bättre? Jag kan inte för mitt liv komma ihåg att vi någonsin fick träna att slå eller kasta eller springa eller ta emot. Det var liksom som att var man bra så var man bra och var man dålig fick man ingen chans att bli bättre. Attityden var lite; --Jaha du är dålig på brännboll? Så synd. Men jaja det finns ju andra som är bra, och någon måste ju vara dålig. Så... grattis, du är den dåliga.Det är ju kul att spela och vara ute i alla fall, tycker du inte? -- Eeeh, jahaa, okej... Fast det kanske i och för sig bara var mina idrottslärare, vad vet jag. Men jag har i alla fall alltid tyckt att brännboll suger ganska mycket. Ända tills jag började intressera mig för sport i övrigt och gav brännboll ett nytt försök. Det är inte omöjligt att lära sig. Bara man får chansen och övningen man kanske inte fick i skolan.

/Karin

... när tjejer säger nedlåtande saker om sig själva utan att inse det!

Sånt hör man ju varje dag, utan att man ens tänker på det. Eller hur? Typ en tjej som säger; Jag lyckades laga min dator själv, fan vad bra jag är! eller; Ha! Jag lyckades slå två killar i bowling idag!(Autentiskt exempel btw) eller; Men vaddå?! Jag kan ju inget om vilka telefoner som är bra, det behöver jag hjälp med! Vad är det egentligen som säger att killar är bättre på sånt här än tjejer? Ingenting! Övning ger färdighet, och så är det för alla. Killar också. Killar är inte födda med kunskaperna att laga en dator, eller vilken telefon som är bäst eller med förmågan att slänga ett bowlingklot. Dom övar på det!

Vilken tjej kan inte läsa sig till vilken telefon som passar bäst? Det är ju bara att googla för helsike! Samma sak med att laga en dator, eller ja, inte alltid. Men ofta. En systemåterställning är inte så svår att göra och löser många problem, om man inte fuckat upp det totalt vill säga. Poängen är att tjejer aldrig kommer att bli jämställda om de fortsätter anse att deras kön generellt är sämre än det manliga. Vilka män kommer någonsin att se kvinnor som sina jämlikar om kvinnor hela tiden talar om för dem och för sig själva att de är sämre på saker och ting? Ingen. Jag kan själv säga att jag inte skulle se någon som hela tiden talar om för mig hur dum och dålig han/hon är som särskilt smart. Det säger lite sig självt...

Så vad kommer det här i från då? Svårt att säga, men jag tror definitivt att det är socialt betingat och något vi fostrats att tro. Om alla hela tiden talar om för en, eller förväntar sig av en, att man inte ska kunna vissa saker då tror jag ju till slut att jag inte kan. "Alla" måste väl ha rätt? Såg en reklam idag som verkligen fick mig att tänka på det här, reklamen för rakhyveln Gillette Embrace. Det sas något i den här stilen:

Nya Gillette Embrace, kommer nära! Så att du kan komma riktigt nära!

Och bilderna bestod av en kvinna som kelade med en kille som smekte hennes ben. Som om att de inte skulle ha kramats om hon inte rakat benen?! Vad skulle det vara för jävla kille som äcklat ryggade tillbaka och ba; Men Uääh! Du har ju inte rakat benen! Dig vill jag inte kramas med! Nämen skit i det då. Mansgris. Jag vill minnas att första gången jag kramades så pass mycket med Viktor att han kunde känna huruvida mina ben var orakade eller inte så var de inte det. Snarare stubbiga as hell, om jag känner mig själv rätt. Det är ju inte troligt att jag, som får stubb inom 48 timmar skulle raka mina ben så pass ofta att Viktor slipper känna sånt. Tror inte det va? En kille som inte kan ta att man inte är slätrakad jämt är inte värd att lägga ner tid på. Kan han inte ta en sån "brist" hur ska han då kunna ta andra brister man har?

Det allra värsta är att jag gör det här mot mig själv. De senaste dagarna har jag envist upprepat att: Jag kan inte slå i brännboll. Jag är sämst. Du måste lära mig älskling! Så ikväll testade jag. Var jag sämst? Nej. Var jag dålig? Det beror väl på vad man jämför med, men jag var ju definitivt inte så dålig som jag trodde att jag var. Så varför trodde jag att jag var dålig? För det första har jag inte regelbundet spelat brännboll sen i gymnasiet någon gång, för det andra trodde jag redan då att jag var dålig. Varje gång jag skulle slå back then klev alla de som spelade ute fram en bra bit och jag tog aldrig något annat än kärringträet att slå med. Hur i helsike ska man då kunna lära sig att slå med ett vanligt brännbollsträ?

Min poäng är, när ska kvinnor sluta att tryckas ner om de inte slutar trycka ner sig själva? Förmodligen aldrig.
Jag hoppas någon tjej läser det här och tänker att de ska slluta göra såhär mot sig själva. Och om du/ni redan nu inte gör så mot dig/er själva, grattis! Jag vet i alla fall att jag kommer försöka tänka på detta i framtiden för jag gör säkerligen såhär i andra lägen också!

Peace!
Karin

Tänkte bara avlägga rapport såhär dagen efter.

Toastmasteruppdraget gick bra.
Min hals vill döda mig.
Jag bakis-kallsvetas och febersvettas samtidigt.
Klacken på mina skor lossnade när jag skulle gå hem.
Mitt kontokort blev draget ett par gånger för mycket igår kväll.
Campari smakar skit.
Det står en massa alkoholhaltiga drycker i mitt kök, om någon anser sig vara ägare till dessa är det bara att höra av sig inom en vecka annars claimar jag dem.
Jag kände mig som en vacker blåklocka i min fina klänning igår.

Sammanfattningsvis: Awesome kväll, mindre awesome dag idag.
Det var verkligen en lyckad kväll och jag skulle göra om allt igen men jäklar vad förkyld jag är nu! Det blir nyktert och kurerande fram till brännbollsyran, that's for sure!

Peace!

/Karin

Jag fick ett jobb idag. På akademibokhandeln i Ö-vik. Så jäkla nöjd är jag! Firade med att gå och spana på en soffa som jag vill ha. Min nuvarande sambo har ju sålt sina så det är lite tomt i vardagsrummet, och jag skulle vilja ha en som min framtida sambo och jag kan mysa ner oss i när hösten kommer. Känner att jag samlar vuxenpoäng.

Vuxenpoäng fick jag i helgen också när jag deklarerade. Mot alla odds lyckades jag vara i tid, och jag lyckades göra korrekta avdrag. Slängde en massa gammalt skit också och anmälde mig till en extra kurs till hösten. Så det blev  ännu fler vuxenpoäng.

Känns dock som att dessa vuxenpoäng vägs upp, eller dras ner beroende på hur man ser på saken, av helgens bravader. Jäklar vilken bra Valborg säger jag bara. Inget jag kommer att berätta för barnbarnen om kanske, åtminstone inte allt, men det var kul =) Det är najs att man har exellenta festfixare till vänner!

/Karin

Gårdagen bjöd på lite av allt. Vårshopping med Karin som ledde till ett nytt skärp och en ny jacka/tröja. Alltid lite trevligt. Dock var det inte lika trevligt att vakna i går med ett nytt munsår på hela överläppen. Varför är det alltid jag som lyckas med det? Få munsår precis när man ska göra ngt roligt. I morgon bär det nämligen av till Östersund med Phillipos för att fira Valborg. Lyckades pricka in munsår sist vi var där med. Dom lär ju tro att det är kroniskt och att jag är sjukt äcklig.

Jaa... jag vet att jag tycker synd om mig själv, men man får göra det ibland. Ialla fall om man får munsår lika ofta som jag.

T.

Jag är ett tekniskt fucktard. Så, nu var det sagt. Till och med en äggklocka som kräver något mer än att jag vrider upp den överskrider min förmåga ibland. Oftast hävdar jag att det bara jävlas för mig och att det är fel på vad det nu än är för tekniska prylar jag håller på med men det händer lite för frekvent för att det ska vara rimligt. Det är helt enkelt inte sannolikt att det är fel på saker så ofta, så enda möjliga slutsats är att det är mig det är fel på.

Ett par exempel

Viktors fjärrkontroller. Hur många kan man rimligen behöva? Jag menar wtf, en var ju svårt nog! Två ska vi inte ens tala om... Jag har gett upp, vill jag göra något mer avancerat än att se på tv med tevens eget ljud, ja då är det bäst att Viktor är där. Eller någon annan som är inte är ett tekniskt fucktard.

Att e-deklarera. Eller andra e-tjänster men nu håller vi oss till e-deklarationen. Jag skulle göra det idag. Gick inte bra. Det var ett yttepytte litet avdrag jag ville göra för att det ska klirra till lite extra i kassan i sommar. Men jag hittade inte var jag skulle fylla i det. Slutade med att jag fick maila skatteverket och fråga. Återigen, jag är ett tekniskt fucktard.

Jag lovar att mina tillkortakommanden när det gäller teknisk begåvning kommer att ta en ände i förskräckelse en vacker dag. Typ att jag lyckas föra över en massa pengar till någon random människa. Eller någon gång i en avlägsen framtid då tekniken är ännu mer avancerad, att jag kör ihjäl någon stackare för att jag inte lyckas ställa in autopiloten på min svävande bil (Eee, svävare alltså).

Sen ni stackars läsare för får ju lida för min inkompetens också, jag skulle jättegärna ha en finare blogg. Men hur fan gör man?!

Jag känner mig lite som min moster, som inte ens äger en mobil. Fast riktigt så illa är det väl inte. Jag klarar mig ju hjälpligen iaf. Och jag fixar T9. Men det hade ju varit nice om det inte var så jäkla drygt att lära sig ny tekniskshit.

Over and out!

Jag vet att jag är svår att leva med 
Förlåt, förlåt, förlåt
för allt jag gjort, eller borde ha gjort
Förlåt, förlåt, förlåt
för allt jag sagt, eller kommer att säga
Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt
Sanningen är att utan dig är jag ingenting värd

Det här flygkaoset som råder roar mig. Jag förstår inte riktigt varför folk är så upprörda, det är ju inte direkt som att någon kan göra något åt att det är aska i luften. Möjligen Stålmannen men det är ju inte särskilt troligt. Skulle jag sitta fast någonstans ute i världen skulle jag försöka se det hela som ett äventyr. Hur ofta kollapsar halva världens kommunikationsnät liksom?

Det är också intressant att se hur pass sårbart vårt kommunikationssamhälle faktiskt är. Det är så många flöden som störs av detta och konsekvenserna kommer nog bli betydligt mer långtgående och omfattande än vad någon småbarnspappa  som sitter fast i Turkiet och ojar sig över att det inte finns barnsäkerhet på bussen de erbjuds att ta hem kan föreställa sig. Helt plötsligt är inte avstånden i världen särskilt små längre och det ska bli spännande att se hur många ögon som öppnas för hur många plan som går kors och tvärs över jordklotet varje dag.

Och tänk vad häftigt det vore om askmolnet inte försvinner inom en snar framtid utan ligger kvar i atmosfären och fortsätter att störa flygtrafiken. Vårt samhälle kommer att tvingas till sådana enorma anpassningar att det är svårt att föreställa sig. Tänk om det sträcker sig över en hel månad? Eller ett år? Eller flera år? Att resa kommer inte vara så lätt längre, inte heller att få leveranser av färska varor från andra sidan jordklotet. Tänk om detta blir något positivt där vi konsumenter på riktigt inser hur stor skillnad det skulle göra för miljön att vi gör medvetna val i butikerna för att minska transporter. Det kan bli en mindre död för kommunikationssamhället, coolt kan det bli!

Over and out!
/Karin

Insåg idag att våren kommer att bli helt galen, men det gillar jag! Det är mycket att göra och jag har lite blandade känslor inför det. Nästan allt som jag vill/måste göra känns kul och det är så mycket som jag ser fram emot men samtidigt känner jag ett behov av att få ha en period av lugn.

Jag fick nämligen nyligen ett riktigt tråkigt besked som jag skulle vilja ha tiden att tänka över och bearbeta, men det känns som det kommer att komma ikapp mig någon gång till sommaren när jag faktiskt sätts i situationen att måsta hantera det. Vilket känns  dumt. Nu låter det som att det är något fruktansvärt som har hänt, och det kan det ju vara beroende lite på hur man ser det, det är det inte. Men jag tycker att det är väldigt väldigt tråkigt!

Det här med vår har jag kluvna känslor inför. Klart att det är härligt med vår men jag har ju haft en helt awesome vinter och är inte redo för att den ska vara slut riktigt än. Jag vill åka mer skidor! Jag är inte klar med den här säsongen ännu, det finns så mycket kvar att bli bättre på och så mycket mer som jag vill testa i backen. Förhoppningsvis blir det schysst åkning på vår lilla tripp till fjällen i helgen :)

Inte vet jag om jag ser fram emot sommaren så mycket heller, tar ju så mycket tid att ha ett jobb :P Det är soft med pengar men det vore ju sjukt mycket mer värt om man bara kunde få pengarna och vara ledig! Eller hur? Konstaterade för ett tag sen att om man ska hitta på något som tar mer än en helg i anspråk så ska man banne mig passa på att göra det under läsåret, som student har man ju oförskämt mycket tid över! :P

Imorgon blir min sista dag av uppladdning inför våren sedan börjar avbetningen av listan; fjälltripp, pluggapluggaplugga, träning ala beach 2010, sittning, nollningsplanering, brännbollsyra, grillning, utehäng och alla andra små goa grejer som jag har bestämt ska ske i vår!

Peace!
/Karin

Så har jag återkommit till Umeå efter en vecka hemma och påskhelg i fina Marsliden tillsammans med härliga familjen Bretting, och det känns ganska gött. Jag är laddad inför kommande vår, för nu känns det på riktigt att den är på väg! Saker som legat och väntat på att jag ska ta tag i dem ska det grabbas tag i och närmaste tidens nöjen lockar =)

Lillebror med flamma är på besök till på lördag så det enorma hårdpluggandet jag föreställer mig att jag kommer att ägna mig åt får vänta tills åtminstone söndag. Eller måndag. Men jag pallrar mig i alla fall iväg till gästföreläningen i morgon i samhällsvetarhusets skumma salar.

Inspirationen till ett roande blogginlägg infinner sig inte riktigt för närvarande så jag återkommer när jag har något intressantare att förtälja, eller något som går att säga på ett intressantare sätt!

So long så länge!

/Karin

I want your ugly
I want your disease
I want your everything
As long as it’s free
I want your love
Love-love-love
I want your love

I want your drama
The touch of your hand
I want you leathe-studded kiss in the sand
I want your love

I want your horror
I want your design
‘Cause you’re a criminal
As long as your mine
I want your love

Trots fortsatt värk i nacken har jag som insett vilket fint liv jag lever och senaste timmen har jag spenderat på små rosa moln bara för att jag tänkt på allt bra jag har i mitt liv. Vill bara säga det eftersom jag ofta gnäller en del, över oviktigheter för det mesta. Och vissa saker har precis tagit en vändning till att bli precis så som jag vill ha dem :)

Enda smolket i min bägare är att ToneTonfisk inte uppdaterar här på bloggen. Hon har ju så mycket humoristiskt bittra utlägg att dela med sig av, det vet jag, och det är synd att inte världen får del av dem. Så kom igen nu Tone! Dela med dig till världen av både viktigt och oviktigt, det är ju det den här bloggen är till för!

Peace!

/Karin

Min nyfunna hobby, att glida runt i backen på mina skidor har ju visat sig vara potentiellt livsfarlig. Åtminstone för en sån klant som jag. Har ju berättat om hur jag dunkade huvudet i en sten under fjällen resan, nu har jag gjort illa mig igen, denna gång i nacken. Här är historien hur jag byggde på min hög med klantpoäng.

Drog tillsammans med V till Bygdsiljum igår. Riktigt soft var det, trots att det snöade och var ganska tung snö i backen, men vi var beredda på is så vi var nöjda. Jag var riktigt nöjd med att det inte var knökfullt i parken för en gångs skull och bestämde mig för att testa att hoppa lite. I ett sånt där hopp som jibberkidsen tar med lätthet men jag tycker (tyckte) ser ut som fucking Mount Everest, typ.

I alla fall, försök 1: Tar inte tillräckligt med fart och hoppar inte alls tuan glider bara ner på marken utan att lyfta en millimeter från marken. Försök 2: Känner när jag närmar mig hoppet att fan, det här kommer inte gå bra. Och det gör det inte, jag lättar från marken men landar hårt som attan på platten och har ungefär lika bra styr på huvudet som en tre veckors bebis, vilket gör att det känns som jag får en whiplash. Men jag sätter på mig mitt gameface och tänker att det inte var så farligt. Försök 3: Får tillräckligt med fart, landar helt okej men blir så jäkla exalterad över att jag lyckades stå på fötterna att jag glömmer bort att fokusera på åkningen, får ett felskär och ramlar. Fail! Försök 4: I nailed it! Eller ja, jag kanske kunde haft lite mer fart så jag landat längre ner. Men jag hoppade! Och stod på fötterna efteråt!

Jag kände visserligen redan igår att jag hade yttepyttelite ont i nacken men kände mig ju också som en liten jibber och jävligt nöjd med mig själv att jag ens vågade testa så jag brydde mig inte mer om det. Men så imorse, då kom smärtan efter försök nummer 2. Att ta sig ur sängen blev till ett jäkla quest! Fick be V om en uppmjukande massage för att kunna ta på mig kläder utan att gnälla, och dagen har spenderats hög på ipren. Om man nu kan bli hög på ipren? Har svårt att tro det, tyvärr. Tuben med zon har återigen blivit min allra bästa vän här i livet.

Hoppas verkligen att det känns bättre imorgon, annars blir det nog en tur till farbror sjukgymnast. Tror att det bara är en sträckning (vore ju drygt annars!) som bara märks väldigt mycket mer eftersom det är i nacken. Som för övrigt är en del på kroppen man använder mycket mer än man tror!

Detta har fått mig att inse att jag fortfarande bara är en jibberwannabe, det är en bit kvar innan jag ens kan låte någon tro att jag är en jibber! Men jag ska sätta dom där hoppen! Jag ska det. Och större hopp också, you just wait and see!

Peace!

/Karin aka jibberwannabe

Jag önskar att folk som uttalar sig om Bjästa och det som hänt där kunde vara lite mer nyanserade. Inte alla i Bjästa stödde pojken, det var nog inte ens alla som visste vad som pågick. Allt som hänt är tragiskt men kan man inte få låta det vara nu? Vem i denna historia mår egentligen bättre av att detta stöts och blöts ännu mer?

Självklart ska inblandades eventuella felaktiga agerande utredas och åtgärdas om det visar sig att det skett några felaktigheter. Vilket det uppenbarligen har, men är inte det ansvarigas sak att besluta om inte allmänheten? Jag är helt övertygad om att ingen vuxen hade som avsikt att ta någons parti, även om det var det de gjorde. De tänkte helt enkelt inte tillräckligt långt. Men de hot mot rektor och präst, mot pojken och hans familj och avskyn mot alla som bor i Bjästa. Kan vi inte få slippa det?

Hela situationen gör mig lite illamående, speciellt då det finns många som fördömer den utfrysning och smutskastning som pågått av offren men nu gör samma sak mot förövaren/förövarna, vad hände med den gyllene regeln? Ett beteende man fördömer borde man ju inte upprepa själv, eller hur?

Jag tror det här blir det sista jag säger i frågan, lika bra att vara tyst när det är så känsligt. Jag vet var jag står och tycker! Till er som läser; tänk er för innan ni säger något så ni inte startar än fler rykten. Det får vara bra nu.

Och ni, den som hyllas bör är Amanda. Kompisen till "Linnea" som ställde upp när alla jämnåriga vände ryggen till. En hjälte är vad hon är och en förebild både för hennes jämnåriga och alla andra. Hur många vågar egentligen stå upp för den som är utanför ens i vuxen ålder? Jag kommer då att komma ihåg hennes styrka när samma styrka krävs av mig!

Men ge också cred till de ungdomar som nu vågar erkänna att de haft fel och gjort fel, det är nog många som skäms idag och att i den åldern våga erkänna och stå för sina fel är strongt.

Peace /Karin