poppycock

För cirka ett år sedan våldtog en tonårspojke två flickor i Örnsköldsviks kommun. Vad som hände och detaljerna kring det hela tänker jag inte gå in på, den som är intresserad  av mer fakta kan läsa vidare på allehanda.se och se på Uppdrag granskning från 24/3, finns förmodligen på svtplay, jag vet inte.

För att man ska förstå detta inlägg bör man dock veta att pojken blev dömd, med starka bevis, för båda våldtäkterna. Det tragiska är att ryktesspridning, där det var lätt att få bilden av att flickorna ljög gjorde att allmänheten betraktade pojken som oskyldig, trots domen, och en omfattande smutskastningskampanj mot väldtäktsoffren tog sin fart.

Allt detta är fruktansvärt, att ingen satt stopp för detta är ju helt jävla otroligt och det gör mig så fruktansvärt arg! Det går inte att föreställa sig vad dessa flickor gått och fortfarande går igenom, det går inte. Men ändå gör det mig illamående.

Men... (Uppmärksamma nu att jag helt och fullt tycker att det som skett mot flickorna är fel, fel, fel!) jag kan i viss mån förstå varför familjemedlemmar varit så måna om att få pojken att framstå som oskyldig. Jag skulle vilja precis samma sak om det var min bror som blivit dömd för våldtäkt. Att tro att han blivit oskyldigt dömd och kämpa för att alla andra också skulle tro och tycka det skulle vara så mycket lättare att leva med än att faktiskt leva med att någon jag älskar och litar på gjort något så avskyvärt.

En annan sak jag blir förbannad på i hela den här historien är att de som fördömer de grupper som bildats mot offren på facebook nu går med i en grupp som hänger ut pojken. Och då menar jag verkligen hänger ut, hela hans namn finns med i beskrivningen av gruppen och det är så fel. Han har gjort fel, ja. Jag hoppas att han skäms för detta hela sitt liv, och det tror jag han kommer att göra, men det är inte han som bildat dessa facebookgrupper och skrivit bloggar, det är hans familj. Han ha erkännt och är dömd, och är säkert fullt medveten om vad han har gjort, även om han kanske inte lidit alltför mycket av det. Än. Min poäng är att de som tycker att flickorna blivit behandlade fel nu gör precis samma sak mot den här pojken. Även om han är skyldig så är inte detta rätt. Han ska få avtjäna sitt straff men sedan också få chansen att gå vidare med sitt liv, i Övik eller någon annanstans. En sak man gör som tonåring ska inte förstöra hela efterkommande livet. Detta förstör hans chanser att kunna börja om och skaffa sig ett friskt liv. För någon som begår sådana fruktansvärda övergrepp mot någon annan är inte frisk, men måste få chansen att bli det. Han är som sagt bara tonåring. Ett barn.

Så snälla, ni som läser det här och funderat på eller till och med gått med i gruppen, gå ur. Eller kräv åtminstone att pojkens namn tas bort. Det är tillräckligt mycket smuts i hela den här historien ändå! Såväl offren som förrövaren behöver stöd, på olika sätt och av olika anledningar. Jag hoppas verkligen att flickorna kan gå vidare ur det här och i framtiden leva lyckliga liv utan smutskastning. Jag hoppas också att pojken verkligen inser vad han har gjort och att han skäms, men jag vill även att han ska kunna leva normalt och på något vis gottgöra det han gjort. Ingen part ska behöva bli uthängd till alllmänt spott och spe!

I ett sådant här läge behövs empati. Så vänner, Empati! Har ni ingen empati över för pojken så lämna honom i fred. Skit i honom, ignorera gör vad ni vill men stödj inte en grupp som avslöjar hela hans namn. Det är ingen mening att förstöra hans liv, det är redan förstört. Precis som flickornas. Jobba hellre för mer omfattande stöd till våldtäktsoffer och lämna förövaren till rättsväsende och skam.

Tack!
Karin

Jag har börjat inse att jag inte är så ung längre. Eller 21 bast är ju ingen ålder i relation till typ 85, men jag är inte så pur ung som en 17åring heller. Första insikten om att jag blir äldre kom visserligen för ganska länge sen, ungefär samtidigt som jag blev stel i lederna, rädd för att göra sånt som har potentialen att göra ont och började vara bakis. Ett standard uttryck har under ca 1,5 år varit "Man är fan inte 15 längre"

Allt detta har jag dock kunnat hantera ganska bra, det har  inte stört mig. Vad som däremot börjat störa mig är hur vuxna en massa jämnåriga börjat bli. Det är barn dit och hus dit, fasta jobb och hundar, förlovningar och bröllop. Jag vill bara skrika SLUTA! och fortsätta mitt smått oansvariga liv som ungdom. Det skrämmer mig att folk rotar sig redan nu, det finns ju så mycket kvar att göra innan man ska sätta bo liksom. Jag tycker att det är för tidigt för allt detta. Men så sa en vän något i stil med "Men vi ska ju faktiskt fylla 22, det är inte så himla ungt. Det är ju inte som att man är 15 längre." Min reaktion på det var ungefär " Åh fan, det har du ju rätt i. Kanske dags att börja tänka på det är med ungar och skit."

Och det har jag gjort. Tänkt på det där med ungar och skit. Jag kom fram till att det är nog ett tag kvar tills det blir något trippande av små fötter i mitt hem. Jag tänker fortsätta att leva det enkla, goda livet där mina störsa bekymmer är att jag brännt för mycket pengar på onödigheter för att kunna äta som en människa ,eller att jag ägnat mig för mycket åt mitt sociala liv och därmed ligger efter med läsningen inför tentan. Att planera sin framtid i flera år i förväg känns som inte rätt just nu. Visst jag planerar i viss utsträckning, typ att jag ska läsa klart min utbildning. Men hur jag kommer leva mitt övriga liv under den perioden, det vet jag inte. Jag vill inte veta. Klart att jag har drömmar om vad jag skulle vilja göra under den perioden och resten av mitt liv men de ändras snabbt och ofta, därför planerar och bestämmer jag inget. Inte än.

Det goda livet för mig är att kunna ta dagen, eller åtminstone månaden, som den kommer och inte ta behöva ta ansvar för någon eller något annat än mig själv! Jag vill inte sitta fast med ett huslån, jag vill kunna dra iväg över en tid utan att behöva oroa mig för en hund, jag vill inte binda upp mig. Jag vill leva the good life. Vilket jag också gör. Jag har kärlek och vänner, en bostad och tillräckligt med pengar på banken, en stimulernade utbildning men fortfarande friheten att bara släppa allt och dra, om jag vill, kvar. Kort sagt; I'm living the good life!

So long!
/Karin

OS i all ära, det är ett roligt evenemang som får nationer att komma samman och under en tid umgås och tävla under fredliga former, eller något liknande dravel. Poängen är att många uppskattar det, inklusive jag själv. Vad jag undrar är vad som är grejen med folk och att helt plötsligt bli experter på alla tänkbara sporter?

Hur kommer det sig att hälften av alla mina fejsbok vänner 3 sekunder efter det har hänt något på teven statusuppdatera om det? Och dessutom göra det med mer eller mindre direkt snodda citat från sportkommentatorerna? Ingen annan dag under säsongen verkar de ens lite intresserade. Svårt för mig att uttala mig om de personer jag mer eller mindre aldrig träffar, men på de personer som jag faktiskt stöter på lite nu och då eller nästan varje dag stämmer detta ganska bra in. Varför inga kommentarer när skidåkarna vinner världscupssegrar? Och varför inga expertuttlåtnadenom hur curlingspelarna sköter sig på alla andra tävlingar de ränner runt på? Varför bryr man sig under OS när man aldrig bryr sig annars? I don't get it!

Nu säger jag inte att man inte ska glädjas åt eventuella framgångar för svenskarna, inte heller att man inte ska kunna diskutera spelen, men att bete sig som en sportkommentator kan man ju undvika. Om inte annat så för att slippa låta som en idiot. Låt de som verkligen är sportkommentatorer få göra sina jobb, de är ju de som är bäst på det!

Vad gäller övrigt för OS har jag en liten fundering... Är det ovanligt många arrangörsmissar? Eller är det bara sånt som wannabe experter säger? Jag tänker på det här att skidåkare i både herrarnas och damernas jaktstart blev ivägsläppta på fel tider, på att Anja (och ingen av hennes medtävlande heller) fått träningsåka hela backen innan start (och att det skulle ha bidragit till hennes krasch) samt att ett flertal (12 var senaste siffran jag hörde) roddelåkare kört ur och skadats (1 har till och med dött) och förmodligen ännu fler saker som jag inte vet om. Är allt detta missar från arrangörerna? För om det är så tycker jag att Canada är skyldiga ett par personer en ursäkt, eller åtminstone att de erkänner sina misstag. Å andra sidan, det kan de lika gärna ha gjort redan utan att jag vet det, jag är ju ingen expert direkt.

Peace!
/Karin

I tre dagar har jag sagt att jag ska kolla på de föreläsningar jag inte har sett än, tror det är 3 eller 4st kvar. Men eftersom jag är jag har jag såklart inte gjort det trots uttråkning och rastlöshet. Ja.. jag är sämst. Om jag inte tar mig i kragen idag heller tänker jag skylla på att jag är förkyld och käkar penicillin. Detta i sin tur betyder att det blir en torr kväll på lördag, men det blir nog roligt ialla fall.

I övrigt var helgen i Östersund/Brattbäcken himla mysig och rolig. Toppenvädret bjöd till sparktur och fika vid sjön.

Nu orkar jag inte mer.
/T

Ps. Karin, du är en klant. Ds.

Det här med facebook, det är ju förbaskat irriterande egentligen, svårt att tro när jag säger det antar jag eftersom jag fejsbookar ganska så mycket. Visst det har sina fina sidor, typ att man kan hålla koll på vad folk pysslar med utan att ha någon egentlig kontakt med dem, men varenda gång jag loggar in stör jag mig på nånting!

Jag har till exempel en "vän" (ni vet en sån där som man "känner" fast man inte alls känner dom, inte har, eller har haft, något intresse av att hålla kontakten med, inte ens när man faktiskt "kände" dem), hon stör jag mig mer eller mindre alltid på. Hon uppdaterar om ALLT! Och jag menar verkligen allt, hur magsjuk hon är, hur magsjuk hennes dotter är, hur magsjuk hennes sambo är samt hur deras spyor ser ut. Eller inte riktigt hur de ser ut men det skulle inte förvåna mig om hon gjorde det en vacker dag. Dessutom är hon verkligen sämst på svenska! Gah, hon irriterar mig! Eller snarare, det irriterar mig att jag faktiskt läser skiten! Varför, varför läser jag när jag inte vill veta? God knows!

Och dom som uppdaterar precis allt dom gör, dom är ju ännu värre! Typ, hej jag borstar tänderna och ska snart sova! Ehh, jaha? Och varför tror du att alla vill veta det? Eller ännu värre, en statusuppdatering som säger bara: duschen. Men herregud människa, too much information! Fast värst är nog ändå alla de som uppdaterar om sitt akvarium eller maffiaskit eller farm, loosers! Man kan väl spela skiten men besvära inte alla andra med dessa idiotiska tidsfördriv!

Det där med svenskan förresten, vad har hänt med världen?! Var och varannan människa skriver ju som en kratta. Okej ett litet stav- eller grammatikfel hit eller dit tar ju inte kål på någon (inte ens mig). Inte heller att man använder slanguttryck eller engelska ord, speciellt inte inom ett så inofficiellt sammanhang som facebook, sånt gör jag själv med glädje. Ibland uttrycker ju sådant vad man vill säga så mycket bättre än korrekt svenska skulle kunna göra. Men när folk inte kan skriva så man fattar vad dom menar är det ju tragiskt. För vissa är det så illa att de inte ens kan göra sig förstådda på sitt modersmål svenska! Stavningen är helt uppåt väggarna fel, skiljetecken verkar inte existera på deras tangentbord och känslan för i vilken ordning orden ska komma verkar vara obefintlig. Och ja, visst, de kan ha dyslexi och då är det jäkligt synd om dem. Men jag, ordfascisten Karin, kan inte låta bli att tycka att världen håller på att gå åt pipan när det ser ut såhär!

Sen själva facebook kan man ju skratta en hel del åt. Häromdagen fick jag till exempel ett förslag om att jag skulle "reconnecta" med V. Smått komiskt när det är han jag faktiskt umgås mest med, tror inte jag behöver facebook för att hålla kontakt med honom. Lite som att man inte skulle vara vän med någon om man inte pratar eller så på fejjan :P

Det som stör mig allra, allra mest är dock att jag har ett sådant behov av att logga in på facebook. Helst flera gånger om dagen och långa stunder i taget. Jag tror typ att det är något fel om det inte hänt något nytt i min news-feed på en halvtimme. Jag inser själv hur skevt och tragiskt är men jag kan inte sluta. Jag behöver typ hjälp! Fast nja, det kanske inte är riktigt så illa men mitt facebook-sug irriterar mig eftersom det på sitt lilla vis begränsar mig.

Allt detta inser jag såklart är mestadels mitt problem. Bara mitt problem. Men den här bloggen skapades ju mer eller mindre för att vi skulle ha någonstans att avreagera oss. Så... Varsågod, här är min avreagering! Nu ska jag publicera och länka till detta i min facebookstatus, lite dubbelmoral kanske men det bjuder jag på!

/Karin

Jag har haft en awesome helg. Med undantag för ett par detaljer. Fredagen var mest bara rolig med tentainlämning och temafest med efterföljande röj på köttis (corona). På lördag morgon pallrade jag mig upp och tog bussen till Bygdsiljum för att åka lite slalom. Bussresan var djävulen och jag tycker ärligt synd om killen som satt bredvid mig, jag såg ju ut som kriget! Men jag är glad att V fick upp mig för vi hade en helt underbar dag. Som två sorgliga pensionärer däckade vi båda två vid elva snåret lördagkväll, patetiskt värre. Söndagen var mest bara mys med långpromenad och gomiddag.

Idag är en sån där dag då man får dåligt samvete om man inte går ut och rör på sig. Det är strålande sol, alldeles lagom kallt, snön glittrar och ser alldeles perfekt ut för vilken aktivitet man än kan tänka sig. Jag vill bara ut och studsa i fin vädret. Allra helst vill jag fara runt på mina nya skidor i en schysst backe. Men näe! Idag har jag spenderat förmiddan på en buss från Övik till Ume, och eftermiddan ska spenderas i UB förberedandes en presentation. Bra att jag har trevligt sällskap som jag kan vara bitter tillsammans med åtminstone. Att det inte kan vara fint väder när man faktiskt har tid att vara ledig en hel dag. Förra söndagen var det ju inte lika schysst väder, och med min tur lär det inte vara det nästa söndag heller då jag faktiskt har tid att vara ledig.

Kollade cambro idag. Tydligen ska man göra ett obligatoriskt inlägg på varje ämne som vår kära lärare lägger upp där. Hittade ett som hette "Dagens norrlänska städer" och inget mer. Inte hade någon skrivit något heller.
-Sweet, tänkte jag påhejad av mina vänner, jag name droppar massa norrlänska städer så har jag gjort min del i detta ämne.
Tyvär hittade jag i nästa sekund en knapp som jag tryckte på... denna knapp gjorde så att beskrivningen runt ämnet kom fram och tro det eller ej.. men man skulle inte göra som jag hade tänkt. Det var liite mer komplicerat så jag loggade ut istället och tänkte precis som Pippi sjunger "Tycker du som jag så göra jag det en annan dag". Kan till och med vara så att jag hittar på att PIppi sjunger så. Jag har faktiskt inte den blekaste om det kom jag på nu. Så.. om ni hade något ont att säga om detta.. Don't! I know.

Sitter just nu i en fotölj (stavas det så?) hos Philip och tittar på när dom spelar ngt TV-spel som påminner om Buzz, men med en bakgrundsmusik som mer låter som den är tagen från en porrfilm. Inte för att jag vet vad det är för sorts musik i såna filmer så klart, men det vet man när man hör den gissar jag. 

Nu, efter ännu ett inte så givande eller djuplodande inlägg som käre Karin brukar skriva, är det over and out!
Adjöken, T to the ONE

Känner att en uppdatering är på sin plats, händer inte så mkt som jag känner är av allmänt intresse men wtf. I onsdags drog min grupp igång med stadsanalys uppgiften. Ersboda bjöd på snöyra och snålblåst, kan ha bidragit till att jag inte tyckte det var en särskilt gemytlig del av Umeå stad. Söderslätt däremot som vi besökte i torsdags var desto mysigare med sin lummighet (antar jag, var en himlarns massa träd där iaf) och söta villor.

Fredagsförmiddagen spenderades i Kultlab för att sedan avslutas med lunch på iksu. Spännande förresten det där med att iksu är anmälda till skatteverket, man kan ju fundera på hur det blir om iksu faktiskt är olagliga. Jag gillar ju stället men lagen ska de ju förbaske mig följa! Under eftermiddagen spenderade jag hutlösa mängder pengar, närmare bestämt två månadshyror, pengarna jag egentligen skulle ha sparat och levt på i juni, på ett par K2 Burning Luv (ett par skidor alltså). Fuck yeah! Det där med att jag kommer att svälta i juni får jag lösa då, i välfärdsstaten Sverige är ju ändå sannolikheten att bli vräkt och dö svältdöden minimal!

Har städat mina garderobsutrymmen idag. Hädanefter blir det en-in-två-ut principen som kommer att tillämpas. Får nästan ångest när jag tänker på hur mkt saker jag har som knyter sig till mig. Tror på det där att mindre ägodelar gör dig mera fri. Men hittintills har inget som inte är sönder eller superfult slängts så ni som känner att ni vill gå igenom den påse med kläder jag har under sängen och kanske fynda i den är välkomna! Resten skänks såsmåningom till välgörenhet!

Lyssnade för övrigt på matchen modo-frölunda på radion idag. Jag var så nervös så jag höll på att gå i bitar, det är tio gånger värre att lyssna på matcher än att se dem! Speciellt då de gör avbrott i sändningen från den matchen man vill höra för att referera andra matcher, då blir jag ju nipprig! Det kan ju hända något viktigt! 
Men nu har jag lugnat ner mig och middag väntar!

Tjipp, tjipp!
/Karin

Ikväll, den tjugofemte januari 2010, dog min morbror Harry. Han dog i cancer vid 69 års ålder.

Vissa kanske tycker att det här är alldeles för privat, då kan ni sluta läsa nu för jag behöver dela med mig av det här. Jag har aldrig varit en person som håller saker för mig själv, har jag en känsla eller en tanke så får min omgivning reda på den och så är det den här gången också. Dessutom är sorg lättare att bära om man delar den, det vet jag av erfarenhet. Jag sörjer och kommer under en tid framöver att behöva folk som bryr sig, folk som frågar hur det är eller bara ger mig en kram när vi ses. Jag sörjer och tänker inte hymla med det. Jag kanske ler och skrattar och kan prata om andra saker, och jag behöver tänka på annat. Därför kommer jag försöka leva och vara som vanligt så mycket som möjligt. Men innerst inne sörjer jag.

Harry var en fin man. Han hade sitt hus och sin sommarstuga och sin fru Gun. Han var en stillsam trygg man som ofta skrattade. Tyvärr måste jag medge att jag inte alls kände honom så bra som jag velat, jag trodde alltid att det fanns tid, men jag visste att han alltid fanns där om jag skulle behöva honom.

Just nu går mina tankar främst till Gun. Harry och Gun var gifta i cirka 40 år. De har inga barn. Hur går man vidare när den man delat allt med i årtionden tas i från en? Det går inte att föreställa sig vad hon går igenom nu.

Ta hand om er själva och era nära och kära. Familj och vänner är det viktigaste och finaste man har!

/Karin

Nyhetsrapportering kan ju vara ganska lam. Ibland är den lite krånglig och det känns som man borde börjat hänga med i nyheterna lite bättre lite tidigare, och jag tycker ändå själv att jag hänger med i vad som händer i världen ganska bra. Vad som slog mig igår när det där med den där facebook-gruppen som lovade välgörenhetspengar till jordbävningsoffer i Haiti men visade sig vara en bluff http://sydsvenskan.se/sverige/article621983/Facebookgrupp-for-Haiti-avslojad-som-bluff.html är att folk i allmänhet, inklusive jag själv, är ganska naiva så fort det är någon som säger att de ska skänka pengar till välgörenhet, må vara till vad syfte som helst, folk är fortfarande lika naiva. Denna naivitet slog mig först som smått patetisk, det borde som vara allmänt kännt vid det här laget att man inte ska lite på vad som helst utan vara försiktig med vilken information man tror på. Men så kom jag på att den naivitet är inte patetisk utan faktiskt lite hoppingivande, den betyder ju att folk i allmänhet inte är riktigt så cyniska som man tror. Cynism är en ful egenskap, även om den kanske kan skydda en från sånt som kan skada på ena eller andra sättet så leder den också till att folk är rädda och misstror sina medmänniskor. Jag lever hellre i en värld där folk går med i icketrovärdiga välgörenhetsgrupper på facebook för att de bryr sig åtminstone lite än i en värld där alla är cyniska och inte bryr sig om någon annan än sig själv.

För övrigt drog jag på munnen åt hur ett citat ur den här artikeln http://www.dn.se/nyheter/varlden/nytt-skalv-i-haiti-1.1030205 togs ur sitt sammanhang på dn's första sida. Länken såg ut ungefär såhär; Magnituden 6,1: "Anmärkningsvärt stort och kan ha ställt till med skada". Eh ja? Hur kan ett så stort skalv INTE ställa till med skada? Idioter till webredaktörer liksom :P

Ytterligare en sak i dagens nyhetsrapporterande (läst i aftonblaskan så det bör väl tas med en nypa salt, jag borde verkligen sluta läsa den tidningen!) som jag hade lite kul åt var att Fredrik Reinfeldt nu säger ungefär samma sak som Göran Persson sa inför förra valet, nämligen att det går bra för Sverige, medan Mona Sahlin vill ha fler jobb. Alltså ombytta roller från valet 2006, regeringspartierna gör vad de kan för att sitta kvar vid makten och försöker därför övertyga oss väljare om att allt är, eller är på väg att bli frid och fröjd i riket medan oppositionen gör tvärtom och försöker övertyga oss om att allt är mer eller mindre åt helsike. Det är tråkigt att dagens politik ofta handlar mer om att säga tvärtemot vad motståndarna säger vad de än säger snarare än att faktiskt fokusera på sin egen politik och låta de frågor där man är mer eller mindre överens stå i bakgrunden.

Personligen är jag redan nu ganska säker på var jag ska lägga min röst redan nu. Även om jag kommer följa valkampanjandet, man kan ju ändre sig! För er som inte vet rekommenderar jag denna sida http://www.dn.se/nyheter/valet2010/
där kan man läsa alla artiklar publicerade i dn eller på dn's hemsida plus att det finns snabbguider till partiernas politik och annat smått och gott som kan vara bildande så här i valår.

Nu sätter vi punkt för nyhetspratandet, jag lovar att nästa inlägg ska innehålla lite mer bullshit och roligheter! Men kom ihåg; röstar du inte har du ingen rätt att klaga! Okunskap är ingen ursäkt!

Peace!

Karin

Som rubriken avslöjar är det nu änteligen klärt och betärt! Har skickat in uppsatsen och nu blir det ingen mer helger isolerade i min lägenhet på ett långt tag framöver.  Hela den här "allt har gått så bra, snart går allt och helvete-känslan" jag hade för ett tag sen kom över mig för ett par dagar sen när datorn började låsa sig varje gång jag försökte spara min uppsats för dagen. Jag har därför inte vågat stänbga ner dokumentet eller stänga av datorn sen i fredags. Men idag gjorde jag det och vissa vad som hände!!! Inget. Gött. Däremot var filen över 50MB när jag var klar så det var tvungen att konverteras till PDF. Tur att jag är awesome och kom på att den blir midre då. Och att jag visste hur man gjorde. När jag hade fixat allt det och skickat in det avslutade jag det hela med att lyckas hälla ut en halv kaffekopp över mina anteckningar. Men det ger jag fullkomligt fan i. Så det så:P