Åldersnojig!
Jag har börjat inse att jag inte är så ung längre. Eller 21 bast är ju ingen ålder i relation till typ 85, men jag är inte så pur ung som en 17åring heller. Första insikten om att jag blir äldre kom visserligen för ganska länge sen, ungefär samtidigt som jag blev stel i lederna, rädd för att göra sånt som har potentialen att göra ont och började vara bakis. Ett standard uttryck har under ca 1,5 år varit "Man är fan inte 15 längre"
Allt detta har jag dock kunnat hantera ganska bra, det har inte stört mig. Vad som däremot börjat störa mig är hur vuxna en massa jämnåriga börjat bli. Det är barn dit och hus dit, fasta jobb och hundar, förlovningar och bröllop. Jag vill bara skrika SLUTA! och fortsätta mitt smått oansvariga liv som ungdom. Det skrämmer mig att folk rotar sig redan nu, det finns ju så mycket kvar att göra innan man ska sätta bo liksom. Jag tycker att det är för tidigt för allt detta. Men så sa en vän något i stil med "Men vi ska ju faktiskt fylla 22, det är inte så himla ungt. Det är ju inte som att man är 15 längre." Min reaktion på det var ungefär " Åh fan, det har du ju rätt i. Kanske dags att börja tänka på det är med ungar och skit."
Och det har jag gjort. Tänkt på det där med ungar och skit. Jag kom fram till att det är nog ett tag kvar tills det blir något trippande av små fötter i mitt hem. Jag tänker fortsätta att leva det enkla, goda livet där mina störsa bekymmer är att jag brännt för mycket pengar på onödigheter för att kunna äta som en människa ,eller att jag ägnat mig för mycket åt mitt sociala liv och därmed ligger efter med läsningen inför tentan. Att planera sin framtid i flera år i förväg känns som inte rätt just nu. Visst jag planerar i viss utsträckning, typ att jag ska läsa klart min utbildning. Men hur jag kommer leva mitt övriga liv under den perioden, det vet jag inte. Jag vill inte veta. Klart att jag har drömmar om vad jag skulle vilja göra under den perioden och resten av mitt liv men de ändras snabbt och ofta, därför planerar och bestämmer jag inget. Inte än.
Det goda livet för mig är att kunna ta dagen, eller åtminstone månaden, som den kommer och inte ta behöva ta ansvar för någon eller något annat än mig själv! Jag vill inte sitta fast med ett huslån, jag vill kunna dra iväg över en tid utan att behöva oroa mig för en hund, jag vill inte binda upp mig. Jag vill leva the good life. Vilket jag också gör. Jag har kärlek och vänner, en bostad och tillräckligt med pengar på banken, en stimulernade utbildning men fortfarande friheten att bara släppa allt och dra, om jag vill, kvar. Kort sagt; I'm living the good life!
So long!
/Karin
Allt detta har jag dock kunnat hantera ganska bra, det har inte stört mig. Vad som däremot börjat störa mig är hur vuxna en massa jämnåriga börjat bli. Det är barn dit och hus dit, fasta jobb och hundar, förlovningar och bröllop. Jag vill bara skrika SLUTA! och fortsätta mitt smått oansvariga liv som ungdom. Det skrämmer mig att folk rotar sig redan nu, det finns ju så mycket kvar att göra innan man ska sätta bo liksom. Jag tycker att det är för tidigt för allt detta. Men så sa en vän något i stil med "Men vi ska ju faktiskt fylla 22, det är inte så himla ungt. Det är ju inte som att man är 15 längre." Min reaktion på det var ungefär " Åh fan, det har du ju rätt i. Kanske dags att börja tänka på det är med ungar och skit."
Och det har jag gjort. Tänkt på det där med ungar och skit. Jag kom fram till att det är nog ett tag kvar tills det blir något trippande av små fötter i mitt hem. Jag tänker fortsätta att leva det enkla, goda livet där mina störsa bekymmer är att jag brännt för mycket pengar på onödigheter för att kunna äta som en människa ,eller att jag ägnat mig för mycket åt mitt sociala liv och därmed ligger efter med läsningen inför tentan. Att planera sin framtid i flera år i förväg känns som inte rätt just nu. Visst jag planerar i viss utsträckning, typ att jag ska läsa klart min utbildning. Men hur jag kommer leva mitt övriga liv under den perioden, det vet jag inte. Jag vill inte veta. Klart att jag har drömmar om vad jag skulle vilja göra under den perioden och resten av mitt liv men de ändras snabbt och ofta, därför planerar och bestämmer jag inget. Inte än.
Det goda livet för mig är att kunna ta dagen, eller åtminstone månaden, som den kommer och inte ta behöva ta ansvar för någon eller något annat än mig själv! Jag vill inte sitta fast med ett huslån, jag vill kunna dra iväg över en tid utan att behöva oroa mig för en hund, jag vill inte binda upp mig. Jag vill leva the good life. Vilket jag också gör. Jag har kärlek och vänner, en bostad och tillräckligt med pengar på banken, en stimulernade utbildning men fortfarande friheten att bara släppa allt och dra, om jag vill, kvar. Kort sagt; I'm living the good life!
So long!
/Karin
Kommentarer
Trackback
