poppycock

Så har då årets yra gått av stapeln och vi fortsatte på det vinnande grottmannakonceptet. I år gick vi också vidare i Best in Show tävligen, vilken vi tyvärr inte vann men det var sjukt kul och min röst försvann ungefär samtidigt som chansen att vinna. Men we'll be back 2012! Förhoppningsvis kommer rösten tillbaka lite tidigare än så!

Min caveman outfit :)

Läsande har alltid varit viktigt för mig, att räkna timmarna som jag haft näsan begraven djupt ner i en bok skulle vara en övermäktig uppgift. All typ avskönlitteratur har passerat genom mina händer, en del har blivit favoriter och andra har glömts i samma stund som jag lagt ifrån mig boken.

Lika viktigt som "nöjesläsande" har varit, lika viktigt har det varit för mig att studera för att tillgodogöra mig all den kunskap som senare kan ta mig dit jag vill. På universitetsnivå har detta blivit lite av en ångesttriggare då det finns så mycket att läsa utöver programkurserna, det går ju att bli allt om man vill. Jag har dock försökt att fokusera på att förbättra min kompetens inom sådant som kan hjälpa mig på arbetsmarknaden, "Fotbollens historia" och "World of Warcraft programmering" har alltså gått bort. Just nu står jag dock i valet och kvalet om jag ska läsa en sommarkurs eller inte. Vara smart och bedda cv:t eller ta vara på ledig tid? Läsa kursen nu eller läsa den parallellt med andra kurser nästa vår?

Questions, questions, questions....

Ni vet när man kommer hem efter en hel dag bland folk och upptäcker att man har något på sig, typ en snorkråka på överläppen, som alla bara måste ha sett? Den känslan fick jag uppleva idag när jag kom hem och insåg att min bh inte riktigt satt där den skulle vilket resulterade i ett mindre nippleslip som i vissa ljus syns igenom min vita t-shirt. Inte så snyggt. Just nu sitter jag alltså och ber för att det inte var sådant ljus i datasalen där jag satt i fyra timmar eller inne på kontoret hos hyresvärden där jag var och skrev på lite papper.

Jag ber också om ursäkt till de som eventuellt har varit tvungen att se på denna pinsamhet idag och gör en mental notering att aldrig kombinera de två plaggen i fråga igen.

Jag måste bara länka till Lina. Lina skräder inte orden och delar med sig av sin verklighet, en verklighet helt olik både din och min, speciellt efter det som drastiskt ändrade hennes liv för några månader sedan. Helst vill jag inte skriva så mycket om Lina här, hennes ord står sig så bra på egen hand. Jag vill bara säga LÄS!

Dock kan jag rekommendera att undvika Linas blogg om du inte mår bra, det är inte en helt lycklig historia hon berättar. Ingen hej-jag-är-superduperlycklig-och-hejig-småbarnsmamma-med-ett-ljust-och-fräscht-hem historia, utan en real time verklighetsskildring och en inblick i hur livet blir för dem som samhället sviker. Ett wake-up call till oss som brukar gnälla över ingenting. Man sätter som saker i perspektiv samtidigt som man får ont i hjärtat.

Ytterst få gånger tycker jag att reklam är något bra, det kan vara välkommet om man är tok kissnödig men inte vill missa en sekund av det man ser på, men oftast är det bara störande distraktioner som förstör upplevelsen. Just ikväll dock är det en lättnad med reklam eftersom jag då får några minuter att man-up och sluta grina till filmen P.S. I love you. Det finns ingen film som får mig att gråta som den.


Och snygg är han också, den dära Gerard.

Igår hade vi utsparksmiddag för detta års treor vid institutionens program. För 80kr vardera fick de välkomstdrink (med påfyllning) och snittar, hemmagjord potatisgratäng med kallmarinerad fläskytterfilé och grönsallad samt en dessert bestående av fruktsallad, yoghurt, nötter och honung. Vi hade dessutom knåpat ihop ett bildspel, en frågesport och ett tal åt de avgående studenterna. En kväll som fick betygen:


Betyg som gjort åtminstone mig trygg i att om det skulle skita sig det här med samhällsplaneradet och turismandet har vi de goda förutsättnignarna för att bli en av Sveriges bästa cateringfirmor att falla tillbaka på. Är jäkligt stolt över vad vi sju, halvstolliga tjejer lyckats rodda ihop på typ två dagars arbete.

Hos vissa i min vänkrets har jag observerat ett intressant fenomen, de går tillbaka till ungefär det stadium av betende de hade när de var sådär 16-17 och tycker att de är "roliga". Detta yttrar sig främst i nedsättande kommentarer, företrädelsesvis om bögar och tjejer, ovilja att hjälpa till och allmänt omoget uppförande.

Det absolut intressantaste med det här är att de som är värst är de som egentligen är mest vuxna. De som har en eller flera av sambo, bostadsrätt, bil, hund och jobb. Beror detta beteende på att de är lite rädda för att bli helt vuxna? Eller drar deras vuxna del av livet så mycket must ur dem att de inte orkar annan "humor"?

...om alltings jävlighet stämmer. Hittade idag drömjackan för nästa skidsäsong till en nästan en fjärdel av ordinarie pris. Tro på fan att den är en storlek för stor då, helvete!

Får trösta mig med att skorna jag spontanreashoppade igår är assnygga istället.

Igår skulle vi tvätta, sjukt akut också för jag hade snart inte ett enda par rena trosor, bara det att när vi kommer ner dit på utsatt tid är det något sär som har tvätt i maskin som inte skulle vara klar förrän 30minuter in på vår tvättid. Hur tänker man när man drar över in på någon annans tid? Idiot!

Jag var en bitch och drog ut idiotens blöta tvätt och skrev en arg lapp. Kan han (för det var en han, såg det på dom asfula McGordon jeansen) lösa problemet med blöta kläder fulla med skölj- och tvättmedel bäst han kan. Take that, sucker!

I Umeå är det just nu ganska typiskt vår/försommar väder då det är supervarmt i solen men lite småkyligt i skuggan. En väderlek som gör att många verkar balla ur totalt när de ska klä sig, kläder för varmt väder eller kallt? Sandaler eller boots? Halsduk? Mössa? Vantar?

Har de senaste dagarna sett prov på fall där det gått riktigt snett, eller de kanske är perfekt klädda egentligen, men de ser iaf ut som halvidioter. En man hade till exempel shorts och t-shirt matchat med dunväst och vinterkängor. Det bästa av två världar, eller? Såg dagen efter en pöjk i sina finaste år i en helsnygg ensemble, jeansshorts, en schysst tischa, vita converse och en jeansjacka. Mer än okej alltså, men tyvärr föll han på att det hela hade matchats med en tjock och lång stickad halsduk virad sisådär 14varv runt halsen.

Ja jag säger då det...

Facebook är ett fascinerande fenomen, för vissa är det som en blogg i mikroformat, för andra ett sätt att hålla koll, för vissa båda delarna. Överlag uppför sig de flesta som normala, fungerande människor men ibland undrar man ju om vissa har något personligt mästerskap i att informera om helt ointressanta ting.

Jag bryr mig inte om du har slagit dina tår och det gör ont, jag skiter i om din unge har spytt för att han/hon är så dum att de käkat sand eller whatever, det rör mig inte hur mycket och vad du tränade på gymmet, vad du äter, hur synd det är om dig eller hur mycket du älskar denna underbara dag och hur underbara människor du har omkring dig. I don't fucking give a shit!

Nu låter jag rätt hård, och detta är egentligen inte menat till alla. En statusuppdatering någon gång ibland om någon av ovan nämnda grejer, gärna lite fyndigt formulerat roar mig, men när en person har över 10 totalt ointressanta statusuppdateringar på en dag har det gått för långt. Den personen ryker från nyhetsflödet på en gång!

Är det så svårt att filtrera sig själv och tänka "Vill verkligen folk veta det här?" innan man postar en status? En regel kanske kan vara att skulle man inte nämna det i nästa konversation man har med en vän facetoface så ska det inte publiceras på faceook? Bara säger.

Ett kapitel för sig är ju visningsbilder, hur svårt kan det vara att ha en bild på sig själv? Jag vill se dig så jag vet vem du är, inte en bild på ditt barn, husdjur, du när du var 3, en grupp människor på så långt avstånd att man inte ser vem som är vem eller någon annan skit utan en bild på dig. Är det så svårt?