poppycock

Jag låg i soffan och såg på något dåligt eftermiddagsprogram just hemkommen från skolan. Lillasyster låg i soffan bredvid. Det var mörkt ute och jag såg skenet från billyktorna på träden utanför när mor och far kom hem. Minns att jag kände att något var fel, väldigt fel. Inget "HALLÅ!" när de kom in genom dörren, bara pappa som stack in huvudet i vardagsrummet och sa att vi skulle komma. I köket möts vi av mamma. Vår kusin var död. Och från vardagsrummet hördes introt till "That 70's show". Mitt liv var aldrig mer lika bekymmerslöst.

Några veckor senare står jag utanför en gul kyrka med gråt i halsen i lånad svart kappa för att jag vill vara fin för hennes skull. Min morbror som alltid varit stadig och stark ser så liten och bräcklig ut. Vi delar en kram som säger allt, och jag vill vara stark så stark för att han och alla andra ska slippa vara det. Och deras liv var aldrig mer detsamma. Det var inte rätt. Vad som är viktigt var så tydligt.

Varje gång jag åker förbi den gula kyrkan bränner det till lite inuti. Hur det är för dem måste vara obeskrivligt. Och jag kan aldrig höra introt till "That 70's show" utan att tänka på den där dagen i november 2005.