poppycock

När jag var yngre kunde jag dagdrömma som ingen annan, fantisera ihop saker som jag önskade skulle hända och helt plötsligt vakna till sans och inte veta riktigt var jag befann mig. Idag gör jag inte det längre, jag kan visserligen hamna så djupt i mina tankar att jag inte riktigt är medveten om vad som händer runt i kring men det är inte dagdrömmeri.

Vad jag drömmer på nätterna kommer jag oftast inte ihåg längre än ett par timmar, som alla andra, däremot kan känslan från drömmen sitta kvar länge. Och känslorna i mina drömmar är så otroligt starka, i morse till exempel vaknade jag och kände att det var något jag hade klantat till fullständigt. I drömmen hade jag nämligen åkt hem till Övik utan att se till att Viktors och mina skidor kom med hem. Dessutom hade jag glömt att låsa dörren till lägenheten och förlagt min telefon. Så nu är jag stressad och irriterad på mig själv.

Ganska ofta drömmer jag också att jag blir sviken på ett eller annat sätt, antar att det är det som jag är mest rädd för omedvetet. Dagen efter kan jag då vara så arg på den som i drömmen svek mig att jag helst inte talar med dem på ett par timmar. En gång drömde jag att Viktor var otrogen och jag vaknade och blev så arg över att han låg i sängen att jag puttade honom till bortersta kanten och la mig själv på andra kanten av sängen. Åtminstone minns jag det så. När jag vaknade ordentligt var jag fortfarande förbannad över att han låg i sängen, trots att han inte gjort ett smack.

Stackars kille som måste stå ut med mig! Funderar ibland seriöst på att skaffa mig en drömfångare så jag bara drömmer fridfulla saker...