poppycock

En sak jag älskar med livet på landet är att man ser så tydligt hur årstiderna går och hur livet förändras med dem. När jag kom hem där i början av juni var allt så färskt och nytt och sprudlande. Grönskan var späd och skir, djurungarna sprudlade, ljuset var intensivare och vinden lätt och dofterna rena.

Nu är allt lite mera moget, sensommar i sin renaste form. Grönskan är lite djupare och fläckad med brunt och gult av det som varit grönt tidigare. I dikesrenarna har åkerbären tagit smultronens plats och de döda, torkade resterna av det som blommar tidigt samsas med det som blommar sent. Lite som ett statement över att allt har sin tid och att tiden alltid går hur mycket man än vill att den ska stå still. Vinden är lite hårdare men ännu inte kall, dofterna är lite mustigare. Kalvarna som i juni studasde runt och var ystra är nu lugnare och bastantare efter en sommar av gräs och di. Svalorna fångar inte endast mat till sina ungar utan ses allt oftare sittandes på telefonledningarna, tillsammans med sina flygfärdiga små. Grannpojken som under ändlösa och för honom till synes lönlösa försök att lära sig cykla har gett resultat och han susar nu runt som han aldrig gjort annat än att cykla. Och farbrorn som fortfarande eldar för att hålla värmen har börjat klyva ved som en förberedelse för nästa årstid.

Många kanske tycker att det här låter beklämande men för mig är det vackert, att trots att jag och förhållanden i byn och världen förändrats mycket förändras rytmen aldrig. När något fösvinner kommer något nytt. Var årstid har sin charm och är på sitt viss lika vacker som den före och den efter. För mig är årstidernas växlingar en trygghet eftersom de alltid är desamma hur annorlunda mitt liv än är, eller kommer bli, jämfört med året innan.